Jag har levt i 23 år och vaknat varje dag av dessa. Det är i runda slängar 8400 morgnar, och jag har hatat varendaste en.
Det spelar ingen roll hur länge eller när jag sover, jag vaknar med dödslängtan oavsett. Den första tanken som går genom mitt huvud då alarmet ringer är ”fan också, varför kan jag inte bara sova för evigt?”.
Jag har experimenterat med dygnsrytmer och sömnpiller och mat, men inget får mig att vakna pigg på morgonen. Är det verkligen rimligt att behöva starta dagen lidande, det är vad jag undrar. Varför vaknar alla andra glada och utvilade? Att sova är det nästan det bästa som finns, men det är inte värt det om det ska sluta i existensiell kris varje gryning.
Min granne gav mig en gång några kartor Ritalin, vilka jag lekte ganska friskt med. Första gången jag tog det gick jag upp i spinn och städade hela lägenheten på 20 minuter, och resten av ruset spelade jag Xbox med myopisk koncentration. Jag började ta det varje fredag morgon, som en liten styrketår inför veckoslutet och jag kunde som ett resultat stöka undan en hel veckas uppskjutet arbete. Mindre lyckat var när jag pulveriserade det och snortade det samtidigt som jag söp; bröstsmärtor och dödsångest följde som brev på posten.
Vad jag gillar med knark är inte alltid rusen i sig, utan möjligheten att kunna manipulera kropp och sinne. Till vardags är vi alla slavar under våra biologiska behov och undermedvetna impulser: vi har ingen fri vilja över våra handlingar, än mindre, säg, vår törst. Därför är det så befriande att medelst piller, svampar, pulver och lösningsmedel sätta sin varelse på plats. Smärta, hunger, törst, verklighetsuppfattning, reflexer, överlevnadsinstinkt, sexdrift... sköra korthus allihopa, vilka jag ämnar underminera.
Hur som helst: det enda som funkat för att vakna pigg är att förbereda två linor kokain vid nattduksbordet. Det är dock för omständligt för att utvecklas till vana. Så varför brottas mot problemet? Det är bättre att bara acceptera alltings elände. Därför har jag bestämt mig för att ta livet av mig en morgon. Inte imorgon kanske, men när ni minst förväntar er det.
Jag har nyss flyttat från en skitfin lägenhet till en mindre fin sådan. Varför? För jag hade inte råd längre. Detta gör mig ledsen, men jag hoppas det visar sig vara ett klokt beslut när väl inflationen seglar förbi 4%-strecket.
Vad jag försöker säga är: den här bloggen är slut, tillsammans med så mycket annat i mitt liv: min pigghet, min fina lägenhet, mina synapser. Hoppas det smakade medan det varade. Äventyret fortsätter här istället:
http://www.fuckstep-debatten.blogspot.com
Friends 4-ever,
The Artist Formerly Known as Blodmagnet
tisdag 15 juli 2008
onsdag 9 juli 2008
2. Gästblogg: Johannes Nilssons Biffskola
Snart är det slut på Blodmagnet, men inte utan lite johannesnilssonsk fyrverkeri först. Han behöver ingen vidare introduktion, så mycket nöje:
Det största problemet med Internet är som alla vet lättillgängligheten, som innebär att absolut vem som helst får komma till tals. Så vad göra, när slöddret tar sig ton? En skola förespråkar ”det upphöjda lugnet”, som innebär att låtsas som ingenting, det vill säga samma metod som högstadietjejer använder när de ”fryser ut” någon. Då du inte vill bete dig som en högstadietjej är du alltså tvungen att ge svar på tal, och det är förstås rätt; enkla människor behöver lära sig att hålla tyst när det högre ståndet talar. Faran är dock att du genom att ge dig in i samtal erkänner din motståndares värde som människa, och det är ju motsatsen du är ute efter. Du måste därför till varje pris undvika att:
1. Sänka dig till din motståndares nivå genom att ge uttryck för några som helst känslor utöver ett upphöjt förakt.
2. Höja din motståndare till din nivå genom att tala till denne som den vore en vuxen, det vill säga välbalanserat, med förnuftiga argument.
Så här gjorde jag när jag fick ett tjuvnyp på Betas blogg häromsistens:
Motståndaren (Till Beta): Du var väldigt proffsig på TV. Men allvarligt, du är mer beläst än att bara hänga i röven på andra s.k skribenter/författare. Kom igen nu, gå inte på upptrampade stigar. Lycka till! Skapa nytt!
Jag förstår genast två saker:
1. Skribenten är dum i huvudet.
2. Med ”andra s.k skibenter/författare” menar hon bland annat mig.
Och ingetdera kan ju tolereras, minst av allt i kombination.
Jag (Till Beta): ...och så fort det visat sig att du är snygg fylls kommentarsfältet av en massa fnittrande fruntimmer.
Då dom fem föregående kommentarerna alla skrivit av kvinnor, kan det hela tolkas som ett allmänt skämt, helt i Betas egen anda. Möjligt är förstås att vem som helst av kvinnsen ifråga tar illa upp, men då har jag i vart fall ett allmänt tjafs, roligt nog i sig, i vilket min motståndare sannolikt kommer blanda sig i. Resultatet blir emellertid bättre än jag vågat hoppas på.
Motståndaren (Till mig): Du skriver dåligt, och är ful. Vem fnittrar? Din fru?
Det gäller alltså att göra dom arga, så att dom i sin affekt missar såna uppenbara saker som att min kommentar handlade om just utseendefixering. Att hon dessutom inte kan låta bli att dra in min familj, som en jiddrig liten kicker, unnar jag mig att låta bli att ens kommentera.
Jag (Till motståndaren): Lite nära till känslorna? En man hade annars knappast bekräftat det jag skrev genom att genast ta upp mitt utseende, eftersom vårt kön framförallt utmärks av självbehärskning och förmågan till rationellt tänkande.
Jag fortsätter alltså på det inslagna spåret en liten stund, användandes just den typ av retorik som gjort Beta så populär. Den nästan löjligt uppenbara ironin i det hela understryker hon direkt.
Motståndaren (Allmänt): Alla stora människor har idoler. Vissa väljer från fel korg.
Hon erkänner dessutom min högre ställning: Beta är en ”stor människa”, medan jag i min tur är hans ”idol”. Jag börjar nästan tycka synd om henne, men behärskar mina känslor, som det anstår en man. Men vad ska jag svara, utan att framstå som om jag sparkar på ett cp som ramlat ut ur rullstolen? (Dessutom bör du inte svara på allmänna utsagor av det här slaget. Det är du som agerar, motståndaren som reagerar) Då slår det mig att jag i mitt förra inlägg inte uttryckte mig helt korrekt.
Jag (Allmänt): Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. "Förmågan att tänka rationellt" ska det förstås stå. Jag har ägnat kvällen åt att läsa engelsk text, och den förhatliga engelska grammatiken smittade av sig.
Som enskild taktik kan utfrysning alltså vara på sin plats ibland, som när förnämt folk låtsas att dom inget hör när någon tarvlig uppkomling trampat i klaveret. Faran finns förstås att det hela kan rinna ut i sanden, och jag tycker inte riktigt att jag satt henne på sin rätta plats. Men att tjata sin motståndare tillbaks i ringen kommer förstås inte på fråga, särskilt inte efter att ha tagit till det upphöjda lugnet. Men det är lugnt, en minut senare:
Motståndaren (Till mig): Och en annan sak, Johannes. Kallar du dej själv för författare? Tycker du själv att din första bok påverkade människor och samhället? Eller var det bara en vanlig "runk-dagbok"? Jag vet vad jag tycker.
För sent har hon insett det löjliga i att kommentera mitt utseende. Nu försöker hon höja sin nivå, från kickerbrud till elevrådstönt, genom att börja prata om ”människor och samhället”. Dock utan att ha lyckats behärska sina känslor, (En kan verkligen höra hennes röst i upprörd halvfasett: ”Och en annan sak”, ”runk - dagbok”, ”jag vet vad jag tycker”) vilket understryker min andra kommentar. Även detta inlägg är dock svårt att ge sig på utan att sparka på det där omkullvälta cp:t
Jag (Till henne): "Påverkade människor och samhället"?
… så jag nöjer mig med att härmas, vilket dock med ett frågetecken efter också kan tolkas som att jag behöver ett förtydligande, att jag inte riktigt förstått, alltså en inbjudan till ett nytt inlägg. Jag slår av datorn och kollar på en film, och innan jag går och lägger mig har det kommit in.
Motståndaren (Till mig): Ja, eller din mamma eller dina likasinnade på nätet. Vem skriver du för? Vad vill du?
”Din mamma” är ju ett klassiskt sista ord från en förlorare, och redan nästa kommentar visar att jag fått stöd från den del av publiken som räknas:
Sign ”Anonym – homo” (Till motståndaren): Lingonvecka? Ta ditt jävla blödarhumör någon annanstans och kom aldrig tillbaka.... sugga!
... alltså den lägsta, vilken också är den största. Inlägget visar också vikten av att inte sjunka lågt; om du lämnar uppenbara smädelser av ”lingonvecka” - typen därhän, kommer dom lägre stånden ändå ta till dem åt dig. Utan att smutsa ned dig har du på så sätt:
1. Sårat din motståndare ytterligare. Det spelar ingen roll att påhopp av typen ”fråga efter mens”, ”utnämna till bög”, ”föreslå SFI” med mera är uttjatade och låga, på dom allra flesta människor biter dom ändå, vilket mobbare världen över visar varje dag.
2. Visat att du har massan på din sida. Nu är ju nätet lyckligtvis ingen demokratisk inrättning, varför behovet utav bifall ifrån vilket pack som helst är minimalt i sig. Dock fungerar det som värdemätare, då packet i regel sluter upp bakom den starkare i en konflikt, som schakalerna flockas när lejonet slagit bytet.
Det blir dock bara bättre, då nästa kommentar oavsiktligt gnuggar extra salt i såren, när denne i viss mån rycker ut till min motståndares försvar:
Anonym (Till Beta): hur känns det att ha läsare som kallar en upprörd kvinna för menstruerande sugga? gött eller gay?
När en välvillig iakttagare bekräftat den upprördhet jag påpekat i min första kommentar, får fiendens förnedring sägas vara fullständig. Min triumf är dock ännu inte total, men jag har å andra sidan en fråga kvar att svara på. Jag kommer genast på ett antal olika alternativ, men ibland är det bästa att hålla det enkelt.
Jag (Till motståndaren): Jag skriver för mina fans
Jag har en fortsättning klar, men att svara alldeles för långt är återigen att tillerkänna sin motståndare för högt människovärde. Jag räknar dock helt kallt med att få svar på så stöddigt tal, och jag vet ungefär vad det svaret kommer bli. Och mycket riktigt, nästa morgon:
Anonym (Till mig): ALLA 81 stycken
Min motståndare har visserligen dragit sig tillbaks för att slicka sina sår, men någon anonym fegis har förstås nappat på det feta betet. Det är bara att slå till.
Jag (till anonym fegis): Alla 22 snarare. Men jag håller med Hitler, det är kvaliteten som räknas. Så länge bättre folk gillar det jag skriver kommer ni andra förr eller senare börja låtsas som om ni också gör det.
Jag hade själv gått ut med mina löjligt låga försäljningssiffror i det tidigare nämnda tv - programmet, som var 81 för den första boken och 22 för den andra. Som tur var valde anonym fegis att håna mig med den förstnämnda siffran, vilken jag ödmjukt kunde revidera ned; varje riktigt fan har ju köpt bägge två.
Därpå till mitt verkliga ärende: att smickra mina fans och pissa på mina fiender i ett och samma svep, så att mina anhängare stärks i sin övertygelse samtidigt som jag ökar mina motståndares hat, vilket vidgar den viktiga klyftan mellan oss och dom. (En viktig tumregel dock: om du ska hänvisa till någon som Hitler, är det viktigt att hänvisningen är klok och relevant. På så sätt är du inte en tönt som försöker provocera, utan bara fördomsfri och osentimental nog för att hämta kunskap ur vilka källor du vill) Och med detta kan jag äntligen avsluta, och dra mig tillbaka som obestridd segrare.
Nu vet ni. Sätt nu ner foten så fort slöddret tar sig ton i fortsättningen.
onsdag 4 juni 2008
3. SATC? SATS?
I helgas såg jag SATC-filmen. Den handlar om hur det är omöjligt att förlåta män för deras snedsteg och tvivel.
När Carrie – i vanlig ordning utstyrd som en judisk transvetit på rymmen från konventionell skönhet – precis ska gifta sig med Mr Big så känner han sig lite nervös inför att ta ett så stort steg, varför han vänder på klacken och flyr. Han tar sig dock samman och återvänder, men det är ju OFÖRLÅTELIGT att för tio minuter få kalla fötter, så Carrie ställer till med en SCEN, denna mäns absoluta mardröm. Hon faller i koma så sorgsen hon är, men peka ut det kvinnliga problem som inte kan lösas av att klippa och färga håret och du pekar på allas vårs oundkomliga dödlighet.
Samtidigt ligger Steve med en annan kvinna eftersom hans fru är frigid, varför hon bestraffar honom i sju svåra år. Samantha på sin kant osar av sexighet då hon dekorerar sin nakna kropp med sushi, det vill säga alla mäns hemliga fantasi! Charlotte bevisar å andra sidan att det enda sättet en kvinna kan bli riktigt glad och lyckad på är genom att bli biologisk mor.
I slutet av filmen gifter sig Carrie och Big trots allt. Samantha gör slut med sin pojkvän för att hon inte längre kan betvinga sin slampighet och Steve – den dumma saten – faller än en gång in i sin roll som toffel. Slutet gott, allting gott, alltså!
Det bästa med filmen var dock reklamen före, som uteslutande var för rakhyvlar, parfym och Bailey’s. Det senare bevisar en gång för alla att det är oacceptabelt för en man att dricka skiten.
2/5
När Carrie – i vanlig ordning utstyrd som en judisk transvetit på rymmen från konventionell skönhet – precis ska gifta sig med Mr Big så känner han sig lite nervös inför att ta ett så stort steg, varför han vänder på klacken och flyr. Han tar sig dock samman och återvänder, men det är ju OFÖRLÅTELIGT att för tio minuter få kalla fötter, så Carrie ställer till med en SCEN, denna mäns absoluta mardröm. Hon faller i koma så sorgsen hon är, men peka ut det kvinnliga problem som inte kan lösas av att klippa och färga håret och du pekar på allas vårs oundkomliga dödlighet.
Samtidigt ligger Steve med en annan kvinna eftersom hans fru är frigid, varför hon bestraffar honom i sju svåra år. Samantha på sin kant osar av sexighet då hon dekorerar sin nakna kropp med sushi, det vill säga alla mäns hemliga fantasi! Charlotte bevisar å andra sidan att det enda sättet en kvinna kan bli riktigt glad och lyckad på är genom att bli biologisk mor.
I slutet av filmen gifter sig Carrie och Big trots allt. Samantha gör slut med sin pojkvän för att hon inte längre kan betvinga sin slampighet och Steve – den dumma saten – faller än en gång in i sin roll som toffel. Slutet gott, allting gott, alltså!
Det bästa med filmen var dock reklamen före, som uteslutande var för rakhyvlar, parfym och Bailey’s. Det senare bevisar en gång för alla att det är oacceptabelt för en man att dricka skiten.
2/5
fredag 16 maj 2008
4. Gästblogg: Sebastian Suarez-Golborne
Blodmagnet har gjort sin beskärda del hittepåkrönikor och låtsasgästbloggar, så jag vill bara börja med att klargöra att detta är den äkta varan. Jag träffade honom för första gången för sisådär ett år sedan, och jag kan avslöja att han inte ser ut som man skulle kunna föreställa sig. För det första är han väldigt kort, typ 155 cm, och så har han ett gulligt glapp mellan framtänderna. Annars är han väl en ”hipster” typ.I alla fall så har jag tidigare frågat honom om jag får skriva ett inlägg, och sehär, det fick jag. Fett soft.
Jag vill ta tillfället i akt och skriva om min dånande tinnitus, vilken fler människor borde vara medvetna om. Det är en mardröm i ständig påslagen THX och soundtracket till mitt liv, och det senare slogs i spillror till följd av det tidigare.
Det började med ett försiktigt pipande efter för många kvällar i dåligt riggade klubbar. Det var ett skämt först: jag bara ”så detta är tinnitus? Vadan hypen?”. Pipet var lätt att glömma, inte värre än surret från lysrören på kontoret.
Efter några månader av ständigt häng på Spyan och Teatron tilltog pipet i volym och blev ett mer stadigt ”UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU”. Att somna blev marginellt svårare, men det gick fortfarande.
Efter ett DJ-gig på Grodan – då jag i sanningens namn var lite väl toppad och därför inte tänkte på att stänga av monitorerna emellanåt – märkte jag att ringandet var värre än någonsin. UUUUUU:andet hade nu fått sällskap av ett EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE:ande, som en telefonsignal. Att somna blev nu ett debacle av episka proportioner, och även det vardagliga livet blev outhärdligt: det var omöjligt att koncentrera sig på ett samtal än mindre en text med ett skriande oljud perpetuellt påslaget.
Vad jag dock märkte var att tinnitusen försvann i bakgrunden när jag dels snortade ladd, dels låg med tjejer. Jag inbillade mig dessutom att effekten i det senare fallet var starkare om jag fick komma i tjejen, och det blev något av en tvångsmässigt ritual men även en ändlös serie övertalanden om att få göra det.
När jag sade upp mig från mitt jobb på Stureplan var jag ett vrak på alla håll och kanter, och jag sökte alternativa metoder för att lindra mitt lidande. Örtmediciner, akepunktur, KBT, hypnos... Inget funkade, och prospektet över att behöva leva resten av livet med ett gällt EEEEEEEEEE och UUUUUUUUUUU på repeat var inte så hett. Självmord framstod allt mer som ett rimligt alternativ, en tanke som kanske drevs på en smula av min koksångest.
Vad som i slutändan räddade mig var min kristna tro. Mina föräldrar är från Chile och hardcore katoliker, och när jag en dag hemma hos dom bröt ihop så tog dom med mig till prästen, för vilken jag biktade mig och förklarade hur tinnitusen drev mig till dödslängtan. Genom hårt arbete och bön skriver jag här idag och kan säga att jag är botad: tinnitusen är förvisso fortfarande där, men nu har jag bönens kraft till mitt förfogande. Jag är numera ren, spelar mycket piano och har till och med träffat en tjej jag inte bara vill använda som ångestdämpande knulldocka. Livet leker!
Yours,
SSG
fredag 9 maj 2008
5. Chickiti kao waow!
Den senaste tiden har jag mest suttit framför stora excelblad och använt min skarpa hjärna till att jämföra kolumner och dra slutsatser av dessa. Så där fick du, SYO-konsulent: det går att uppnå sin dröm om en tror på sig själv och siktar mot stjärnorna.
Eftersom jag som man har den könsunika förmågan att göra flera saker simultant så har jag med samtidigt med slitet ovan lyssnat på P3 - jepp, numera kan en lyssna på radio på ”webben” – och det är en speciell upplevelse: P3 verkar numera sända utifrån ambitionen att ingen ska lyssna, alternativt att det ska användas som skvalmusik på särskolor. Vem annars tolererar kombinationen Hanna Fahl och svensk målbrottsindie? Oj, jag glömde: svenska folket.
Och vad är dealen med att halva programtablån består av Svenska för invandrare? Lyckligtvis verkar dom sköna guzzarna bara få prata i 20 sekunder innan dom avlöses av likaledes inkvoterade Sebastian Tellier och Adam Tensta. Tack P3:s musikläggare, som breddar mina horisonter till panoramiska dimensioner.
Humorns fana hålls dock högt: finns det egentligen något roligare än dialekthumor? Ja, det vore i så fall ordvitsar, eller skenavrättningar.
Framåt kvällen är det bögradio för hela slanten: Perez Hilton och Tors Hammar turas om att leda Kvällspasset, där dom läspar och viftar på sina lillfingrar som om jordens undergång var imorgon och det var slut på GHB. Public service så in i bomben det.
Jag har ett förslag: varför inte bara slå ihop alla program till ett? En kurdisk bög och Hanna Fahl kan tillsammans härma gotländska (”jaeg jillaer KEEENOOO!” HAHAHA!) och intervjua svenska anakronismer, och dom olika specialinriktade musikprogrammen – Hiphop, Soul, Rytm et al – kan å sin sida amalgameras till P3 Neger. Kosteffektivisering det.
Själv är jag bara glad över att mina skattepengar går till kriget i Irak och inte SR.
Eftersom jag som man har den könsunika förmågan att göra flera saker simultant så har jag med samtidigt med slitet ovan lyssnat på P3 - jepp, numera kan en lyssna på radio på ”webben” – och det är en speciell upplevelse: P3 verkar numera sända utifrån ambitionen att ingen ska lyssna, alternativt att det ska användas som skvalmusik på särskolor. Vem annars tolererar kombinationen Hanna Fahl och svensk målbrottsindie? Oj, jag glömde: svenska folket.
Och vad är dealen med att halva programtablån består av Svenska för invandrare? Lyckligtvis verkar dom sköna guzzarna bara få prata i 20 sekunder innan dom avlöses av likaledes inkvoterade Sebastian Tellier och Adam Tensta. Tack P3:s musikläggare, som breddar mina horisonter till panoramiska dimensioner.
Humorns fana hålls dock högt: finns det egentligen något roligare än dialekthumor? Ja, det vore i så fall ordvitsar, eller skenavrättningar.
Framåt kvällen är det bögradio för hela slanten: Perez Hilton och Tors Hammar turas om att leda Kvällspasset, där dom läspar och viftar på sina lillfingrar som om jordens undergång var imorgon och det var slut på GHB. Public service så in i bomben det.
Jag har ett förslag: varför inte bara slå ihop alla program till ett? En kurdisk bög och Hanna Fahl kan tillsammans härma gotländska (”jaeg jillaer KEEENOOO!” HAHAHA!) och intervjua svenska anakronismer, och dom olika specialinriktade musikprogrammen – Hiphop, Soul, Rytm et al – kan å sin sida amalgameras till P3 Neger. Kosteffektivisering det.
Själv är jag bara glad över att mina skattepengar går till kriget i Irak och inte SR.
onsdag 30 april 2008
6. Manlighet 2008
Ut: kunna laga mat
In: administration
Kommer ni ihåg då vanliga män fick livstilsråd av homosexuella? Det var dystra tider som vi dock numera kan skratta åt: ”hahaha, jävla bögar i lila skjortor och silverbyxor”, kan vi skratta. Men en av dessa perversionernas utposter håller fanan hög än, och det är villfarelsen att en man ska kunna laga mat. Här är omständigheterna under vilka du som man får laga mat:
1. någon sätter en pistol mot ditt huvud och tvingar dig
Nej, framtiden är att administrera matlagningen. En säger ”jag känner för lasagna, och såhär bör vi gå till väga”, varpå någon – ett barn och/eller kvinna – fixar den triviala, praktiska biten. Så tänker en ledare.
Ut: slicka fitta
In: suga kuk
Vem som helst kan slicka fitta, faktum är att den som misslyckas med största sannolikhet är bög. Det krävs dock en riktig karl för att suga kuk. Kvinnor tenderar nämligen vara urusla på det: deras grunda svalg och lättretade kräkreflexer gör dom liksom genetiskt ovärdiga uppgiften.
Ut: vara bra i sängen
In: kunna använda skjutvapen
Det här är förvisso relaterat till ovanstående punkt, men där fittslickeri är ett symptom är vanföreställningen om att män ska vara bra i sängen själva sjukdomen. Det var Donnie D som uttryckte det bäst: att ha sex är som att spackla en vägg, det är ball i fem minuter tills en inser att väggen är 25 kvadratmeter och varje kvadratcentimeter måste spacklas. Och vad är poängen egentligen? Den roliga biten är att imponera på andra killar med att ha lägrat en snygg tjej, inte lägringen i sig.
Från och med nu är det desto ballare att kunna hantera skjutvapen: det är bra mycket coolare att kunna skruva ihop en M16 med förbundna ögon än att knulla med dito.
Ut: Dansa
In: Få det att regna
Om dans är vertikalt sex så är att kasta dollarsedlar på en hora vertikalt förspel. Fast jag föredrar nog att få det att hagla, dvs att knyckla ihop sedlarna och kastar dom i ansiktet på henne.
In: administration
Kommer ni ihåg då vanliga män fick livstilsråd av homosexuella? Det var dystra tider som vi dock numera kan skratta åt: ”hahaha, jävla bögar i lila skjortor och silverbyxor”, kan vi skratta. Men en av dessa perversionernas utposter håller fanan hög än, och det är villfarelsen att en man ska kunna laga mat. Här är omständigheterna under vilka du som man får laga mat:
1. någon sätter en pistol mot ditt huvud och tvingar dig
Nej, framtiden är att administrera matlagningen. En säger ”jag känner för lasagna, och såhär bör vi gå till väga”, varpå någon – ett barn och/eller kvinna – fixar den triviala, praktiska biten. Så tänker en ledare.
Ut: slicka fitta
In: suga kuk
Vem som helst kan slicka fitta, faktum är att den som misslyckas med största sannolikhet är bög. Det krävs dock en riktig karl för att suga kuk. Kvinnor tenderar nämligen vara urusla på det: deras grunda svalg och lättretade kräkreflexer gör dom liksom genetiskt ovärdiga uppgiften.
Ut: vara bra i sängen
In: kunna använda skjutvapen
Det här är förvisso relaterat till ovanstående punkt, men där fittslickeri är ett symptom är vanföreställningen om att män ska vara bra i sängen själva sjukdomen. Det var Donnie D som uttryckte det bäst: att ha sex är som att spackla en vägg, det är ball i fem minuter tills en inser att väggen är 25 kvadratmeter och varje kvadratcentimeter måste spacklas. Och vad är poängen egentligen? Den roliga biten är att imponera på andra killar med att ha lägrat en snygg tjej, inte lägringen i sig.
Från och med nu är det desto ballare att kunna hantera skjutvapen: det är bra mycket coolare att kunna skruva ihop en M16 med förbundna ögon än att knulla med dito.
Ut: Dansa
In: Få det att regna
Om dans är vertikalt sex så är att kasta dollarsedlar på en hora vertikalt förspel. Fast jag föredrar nog att få det att hagla, dvs att knyckla ihop sedlarna och kastar dom i ansiktet på henne.
tisdag 22 april 2008
7. Tribalism
Det började med ett tribalinspirerat mönster jag kladdade ner medan jag satt i telefon en dag. Det blev bara mer och mer komplicerat, tills jag hade fyllt hela det linjerade pappret och fortsatte på nästa. Det var inspirerat av vågor, spjutspetsar och blommor, som gripna ur ett kollektivt, uråldrigt krigarmedvetande. Långt efter att samtalet var över satt jag där, lutad över kollegieblocket, och fyllde i konturerna av tusen och åter tusen hajtänder. Tolv tuschtunga sidor senare hade jag alla tribalmönsters moder för händerna. Jag tejpade ihop skarvarna och vek ihop mitt mästerverk.
Dagen efter gick jag med mönstret till närmaste tatuerare. Han stirrade klentroget då jag vecklade ut sidorna över disken. ”Det här vill jag ha över halva min överkropp” sade jag och pekade demonstrativt på mönstret. ”Hur mycket kommer det kosta?”
Han följde mönstret med blicken som för att mäta det med ögonmåttet hanses. ”10.000 spänn” blev hans kalkyl. Det var ett rimligt pris för att föreviga detta tribala mästerverk, men det var pengar jag inte hade. Det var dock ett överkomligt problem jag ämnade lösa.
”Kan du låna mig 10.000 kronor?”
Hon tittade upp från morotsskärandet och på mig, med samma klentrogenhet som tatueraren.
”Vad behöver du 10.000 kronor för?” frågade hon mig.
”Jag bara behöver det” menade jag.
Hon visste att jag visste att hon hade pengarna: hon var en flitig liten ekorre och hade sparat ihop ett ordentligt kapital, vilket hon ämnade använda som deposition på en lägenhet en dag. Men 15 lax hit eller dit kunde omöjligen spela någon roll.
”Det är mycket pengar” klagade hon.
”Vadå, litar du inte på mig?” kastade jag i hennes ansikte. Hon kunde förvisso inte lita på mig, notoriskt otrogen som jag var, men det visste hon inte om, så vadan denna tvekan?
”Klart jag litar på dig, men jag vill gärna veta vad du gör av pengarna. Har du något sorts finansiellt problem?” undrande hon brytt.
”Men din jävla kossa”, tänkte jag, ”varför kan du inte bara ge mig pengar!”. Istället sade jag:
“Nej, inga problem, men det finns en personlig grej jag gärna vill göra, typ min dröm, men jag vill inte säga något, för om det spricker kommer jag känna mig dum, men det är okej, om du inte vill så kan jag alltid ta ett sms-lån...”
Hon vek sig slutligen, om än med ett mått skepsis, men slutet gott allting gott.
En så stor tatuering tar ett tag att göra, och jag fick återkomma flera gånger: först för att göra konturerna, sedan för att fylla i dom. Det var en smärtornas karneval: efter ett tag får kroppen slut på dopamin och adrenalin, och du kan inte undkomma smärtan, men det estetiska ändamålet helgade blodet jag spall.
När tatueringen väl var fullbordad smörjde jag in den med salva var dag, som ett litet barn, eller vad en nu än nu annars smörjer in med salva. Jag var perfekt: mönstret hade ingått i symbios med mitt jag, mina muskler tycktes nu vara definierade av dess vilda vändningar och skarpa uddar. Jag VAR tribal.
Min flickvän var dock inte så imponerad, och jag gjorde därför slut med henne. Hon ville ha sina pengar tillbaka, men gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka, såvida det inte är en tatuering och du kan använda laser.
Dagen efter gick jag med mönstret till närmaste tatuerare. Han stirrade klentroget då jag vecklade ut sidorna över disken. ”Det här vill jag ha över halva min överkropp” sade jag och pekade demonstrativt på mönstret. ”Hur mycket kommer det kosta?”
Han följde mönstret med blicken som för att mäta det med ögonmåttet hanses. ”10.000 spänn” blev hans kalkyl. Det var ett rimligt pris för att föreviga detta tribala mästerverk, men det var pengar jag inte hade. Det var dock ett överkomligt problem jag ämnade lösa.
”Kan du låna mig 10.000 kronor?”
Hon tittade upp från morotsskärandet och på mig, med samma klentrogenhet som tatueraren.
”Vad behöver du 10.000 kronor för?” frågade hon mig.
”Jag bara behöver det” menade jag.
Hon visste att jag visste att hon hade pengarna: hon var en flitig liten ekorre och hade sparat ihop ett ordentligt kapital, vilket hon ämnade använda som deposition på en lägenhet en dag. Men 15 lax hit eller dit kunde omöjligen spela någon roll.
”Det är mycket pengar” klagade hon.
”Vadå, litar du inte på mig?” kastade jag i hennes ansikte. Hon kunde förvisso inte lita på mig, notoriskt otrogen som jag var, men det visste hon inte om, så vadan denna tvekan?
”Klart jag litar på dig, men jag vill gärna veta vad du gör av pengarna. Har du något sorts finansiellt problem?” undrande hon brytt.
”Men din jävla kossa”, tänkte jag, ”varför kan du inte bara ge mig pengar!”. Istället sade jag:
“Nej, inga problem, men det finns en personlig grej jag gärna vill göra, typ min dröm, men jag vill inte säga något, för om det spricker kommer jag känna mig dum, men det är okej, om du inte vill så kan jag alltid ta ett sms-lån...”
Hon vek sig slutligen, om än med ett mått skepsis, men slutet gott allting gott.
En så stor tatuering tar ett tag att göra, och jag fick återkomma flera gånger: först för att göra konturerna, sedan för att fylla i dom. Det var en smärtornas karneval: efter ett tag får kroppen slut på dopamin och adrenalin, och du kan inte undkomma smärtan, men det estetiska ändamålet helgade blodet jag spall.
När tatueringen väl var fullbordad smörjde jag in den med salva var dag, som ett litet barn, eller vad en nu än nu annars smörjer in med salva. Jag var perfekt: mönstret hade ingått i symbios med mitt jag, mina muskler tycktes nu vara definierade av dess vilda vändningar och skarpa uddar. Jag VAR tribal.
Min flickvän var dock inte så imponerad, och jag gjorde därför slut med henne. Hon ville ha sina pengar tillbaka, men gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka, såvida det inte är en tatuering och du kan använda laser.
onsdag 16 april 2008
8. När du talar om Engla med dina barn
De flesta barn har inte kunnat undgå att höra vad som har hänt Engla, 10. Många blir rädda och har svårt att förstå vad som hänt. Så här pratar du med dina barn:
Lägg samtalet på rätt nivå – barn förstår inte saker ur tomma luften, du måste vara beredd att förklara allt för dom, även saker dom inte har vett nog att fråga efter, typ detaljer och kontext.
Ljug inte och försök inte dölja dina reaktioner inför barnen. Visa i stället att det som har hänt är ganska trivialt och något vi alla kommer glömma inom sinom tid. ”Barn dör hela tiden”, kan du säga, ”även du”.
Skräm inte upp barnen. Visa att du är lugn och inte orolig, att du inte bryr dig, att detta för dig är som luft.
Fördöm brottet och förklara att de flesta vuxna aldrig skulle kunna göra någonting liknande, utan hade gått åt problemet helt annorlunda och med mer finess.
Om små barn undrar vad döden innebär, förklara med ett konkret och enkelt språk. Exempelvis: ”Om man slutat andas och hjärtat inte slår är man död. Man måste andas för att leva. Å andra sidan kan en andas och ändå vara hjärndöd, vilket är sak samma som att vara död. En kan också dö själsligt och emotionellt, vilket är ännu värre då du andas och känner men ändå är död inombords”. Det viktiga är att du påminner barnet om alltings förgänglighet och att både hon och alla hennes nära och kära kommer dö och att ingen kommer sakna er, lika lite som ni saknar Engla.
(Källa: Lotta Polfeldt, kurator hos Rädda Barnen.)
Så tänder du ett ljus för Engla
Närmare 225,000 personer hade i natt tänt ett ljus för Engla på Blodmagnets Frågespalt. Fortfarande finns chansen att tända ett elektroniskt ljus. Gå in i kommentarsfältet och fyll i ditt namn och din hemort, märk kommentaren ”Engla är ett namn i stil med Apple och Brooklyn”.
Lägg samtalet på rätt nivå – barn förstår inte saker ur tomma luften, du måste vara beredd att förklara allt för dom, även saker dom inte har vett nog att fråga efter, typ detaljer och kontext.
Ljug inte och försök inte dölja dina reaktioner inför barnen. Visa i stället att det som har hänt är ganska trivialt och något vi alla kommer glömma inom sinom tid. ”Barn dör hela tiden”, kan du säga, ”även du”.
Skräm inte upp barnen. Visa att du är lugn och inte orolig, att du inte bryr dig, att detta för dig är som luft.
Fördöm brottet och förklara att de flesta vuxna aldrig skulle kunna göra någonting liknande, utan hade gått åt problemet helt annorlunda och med mer finess.
Om små barn undrar vad döden innebär, förklara med ett konkret och enkelt språk. Exempelvis: ”Om man slutat andas och hjärtat inte slår är man död. Man måste andas för att leva. Å andra sidan kan en andas och ändå vara hjärndöd, vilket är sak samma som att vara död. En kan också dö själsligt och emotionellt, vilket är ännu värre då du andas och känner men ändå är död inombords”. Det viktiga är att du påminner barnet om alltings förgänglighet och att både hon och alla hennes nära och kära kommer dö och att ingen kommer sakna er, lika lite som ni saknar Engla.
(Källa: Lotta Polfeldt, kurator hos Rädda Barnen.)
Så tänder du ett ljus för Engla
Närmare 225,000 personer hade i natt tänt ett ljus för Engla på Blodmagnets Frågespalt. Fortfarande finns chansen att tända ett elektroniskt ljus. Gå in i kommentarsfältet och fyll i ditt namn och din hemort, märk kommentaren ”Engla är ett namn i stil med Apple och Brooklyn”.
måndag 14 april 2008
9. Engla
Vari ligger egentligen tjusningen med tjejer som stönar som horor när man knullar dom?
Det är vad du undrar när du som bäst ligger och pumpar henne. Vad den är så kan du inte förneka den: det gutturala gnyandet har en het linje rakt in i hjärnans mest primitiva delar, dom som som nu dikterar intensiteten med vilken du bearbetar hennes lilla fitta.
Åh gud, du kan knappt hålla dig, så för att köpa lite tid drar du dig ur och vänder bryskt på hennes späda kropp: du vill knulla henne som en hund. Din kuk slår mot hennes livmoderstapp, och hon stönar, bönar och ber i takt med dina höftrörelser. Oh yeah, visst gillar du det, va, din lilla hora! mumlar du för dig själv och torkar svetten från pannan.
Som grädde på det stönande moset är åldersskillnaden er emellan en fet jävla bonus: detta är ungdomens källa, du känner dig minst tjugo bast yngre med henne i dina muskulösa armar. Och vadå, som hon skriker och bölar är det klart att även hon får något i utbyte. Oh baby oh yeah!
Du går in i ett hypnotiskt stadium: dina pungkulor daskar hennes lilla stjärt, du drar i hennes hår bakifrån, du är på väg i i en återvändsgränd, nu är det bara att köra till slutet. Fransmännen kallar det för “den lilla döden”, och du kan svära på att din hjärna för en stund kortsluter när du pumpar dina safter i hennes inre. Du kan inte hejda ett skrik av njutning. Guuuuud jävlar fan i helvete!
När det väl är över och hon sköljt dina rester ur sin vagina förlorar du naturligtvis intresset för henne: detta är ju trots allt en mans mest ärliga stund på jorden, då han uträttat sitt verke och – åtminstone för en stund – skiter i kvinnors behag.
Hon verkar då rätt rejält sönderknullad, nästan katatonisk. Men hon kommer förhoppningsvis återfå sina krafter till imorgon, då du kommer återvända samma tid som brukligt: fasta rutiner är viktigt för senildementa.
Det är vad du undrar när du som bäst ligger och pumpar henne. Vad den är så kan du inte förneka den: det gutturala gnyandet har en het linje rakt in i hjärnans mest primitiva delar, dom som som nu dikterar intensiteten med vilken du bearbetar hennes lilla fitta.
Åh gud, du kan knappt hålla dig, så för att köpa lite tid drar du dig ur och vänder bryskt på hennes späda kropp: du vill knulla henne som en hund. Din kuk slår mot hennes livmoderstapp, och hon stönar, bönar och ber i takt med dina höftrörelser. Oh yeah, visst gillar du det, va, din lilla hora! mumlar du för dig själv och torkar svetten från pannan.
Som grädde på det stönande moset är åldersskillnaden er emellan en fet jävla bonus: detta är ungdomens källa, du känner dig minst tjugo bast yngre med henne i dina muskulösa armar. Och vadå, som hon skriker och bölar är det klart att även hon får något i utbyte. Oh baby oh yeah!
Du går in i ett hypnotiskt stadium: dina pungkulor daskar hennes lilla stjärt, du drar i hennes hår bakifrån, du är på väg i i en återvändsgränd, nu är det bara att köra till slutet. Fransmännen kallar det för “den lilla döden”, och du kan svära på att din hjärna för en stund kortsluter när du pumpar dina safter i hennes inre. Du kan inte hejda ett skrik av njutning. Guuuuud jävlar fan i helvete!
När det väl är över och hon sköljt dina rester ur sin vagina förlorar du naturligtvis intresset för henne: detta är ju trots allt en mans mest ärliga stund på jorden, då han uträttat sitt verke och – åtminstone för en stund – skiter i kvinnors behag.
Hon verkar då rätt rejält sönderknullad, nästan katatonisk. Men hon kommer förhoppningsvis återfå sina krafter till imorgon, då du kommer återvända samma tid som brukligt: fasta rutiner är viktigt för senildementa.
fredag 11 april 2008
10. Hej gamle vän,
Jag börjar få spel på allt. Häromveckan bröt jag från ingenstans ihop över hur eländigt urspårat mitt liv är, verkligen blev helt hysterisk och slog sönder saker och grät och ville ramla ihop i en klump på golvet och dö. Som en tonårig tjej, men tusen resor värre. Så jag har tagit mig i kragen och samlat mig en smula för att hamna på rätt köl igen, för att förändra mitt liv till det bättre. Jag vill liksom inte dö på mitt nuvarande jobb.
Men samtidigt är det en massa annat jag saknar i mitt liv, framförallt att göra vad jag vill, när jag vill. Saknar inte du det också, eller är det bara jag som är omogen? Men seriöst, jag är 23 år gammal, vad tusan gör jag i ett förhållande värdigt en 33-åring? Har jag verkligen levt mitt liv till fullo och nu bara väntar på att gifta mig och skaffa barn? För vad är nästa steg efter att leva, resa, äta och sova tillsammans, konstant, i två år?
Ju äldre jag blir desto värre person blir jag: jag trodde jag var progressiv och ball, jämställd och annorlunda, men jag är en vanlig jävla mansgris. Igår fick Johanna en löneökning, och jag vet att det inte borde störa mig, och jag är verkligen stolt över henne och så, men jag känner mig icke desto mindre obekväm att som kille tjäna mindre än min tjej. Förr har vi skämtat om det, sagt att det skulle vara ball att bli försörjd av sin hustru, men the fuck! Jag är ändå mannen, el honcho.
Problemet är heller inte att jag tjänar för lite, utan att hennes livsstil är så jävla krävande. Hon är inte en tjej som förväntar sig att jag ska köpa henne smycken och kläder, men hon vill resa, hon är BESATT av att resa. Hon bokar resor än hit än dit, och jag får punga ut ur arslet för flyg och hotell. Seriöst, jag har inte EN SPÄNN; jag har jobbat som ett svin i ett år konstant, och jag har inget att styrka det med. Hon bara ”jag vill åka till Buenos Aires nästa år! Vi kan använda min bonus!”. Ni99a say what??? Ska hon TA MED MIG dit? Ska hon BJUDA mig på en resa??? Ursäkta, men kan jag få tillbaka mina testiklar? Och tänk om jag INTE VILL åka till jävla kuk-Buenos Aires, tänk om jag hellre vill ha nog med pengar för att, jag vet inte, köpa ett par nya brallor? Jag har förklarat det tusen gånger för henne, och hon gör alltid avbön, bara för att i nästa vända säga ”oj titta, det finns jättebilliga flyg till Malaga på Easyjet!”.
Jag är seriöst olycklig, men inte deprimerad, ty jag vet att livet är ganska ball i grund och botten, men i alla fall. Ibland, bara ibland, drömmer jag om att ha en flickvän som jag inte föll för på grund av hennes utseende, utan för att hon är genuint rolig att vara med, som förstod att jag inte är en poetisk själ, utan en sarkastisk jävla fitta. För du har rätt: man vänjer sig vid ett utseende, det är inte en outtömlig källa till förnöjelse. Det finns en tjej på mitt jobb jag vet att jag skulle kunna få, och hon är snygg som fan, men hon bara ”jag gillar inte film”. Vadsa? Nä, hon GILLAR INTE film. Inte för att jag är intresserad av henne eller ens tänker i dom banorna, men förr hade jag inte brytt mig ett smack om hennes eventuella åsikter, bara jag fick vara i närheten av skönhet. Nu bara suckar jag och tycker hon är ett jävla CP. Inte gilla film.... the fuck?
Mina känslor går på känslors vis i vågor, och vissa dagar känner jag mig slikt, och andra bättre: dom dagarna vill jag gifta mig med Johanna, för det finns egentligen ingen bättre för mig. Andra dagar vill jag bara vara ensam och göra det man bör göra med snygga tjejer: utnyttja dom under en kort period och sedan gå vidare till nästa (fastän det i praktiken kräver en del hårt arbete), och göra det JAG vill göra och använda MINA pengar till det JAG vill köpa.
Det är möjligt att vi kommer flytta in i ett hus med hennes vänner efter sommaren. Om vi bortser från det faktum att hennes vänner är universums minst stimulerande människor att vara med, så kommer en av dom inneboendena vara en tjej från vårt gamla jobb som nu flyttat hit. Och jag jovar, hon har världens snyggaste jävla kropp. Det är som om Jesus själv hade designat den: petite, fast, aerodynamisk nästan. Hon är en otrogen slampa till karaktären, och jävligt osympatisk, men hon vore en erövring über alles.
Äsch, wtf sitter jag och skriver? Jag kan inte vara otrogen, jag har för mycket prestige och stolthet investerat i att inte göra Johanna besviken, att inte spela hennes låga förhoppningar i händerna. Men det är ändå det enda jag tänker på från dag till natt. Jag är en kliché på två ben, en helt vanlig kille fullkomligt identisk med varenda kille sedan mänsklighetens gryning. Och det är deprimerande.
Din,
Men samtidigt är det en massa annat jag saknar i mitt liv, framförallt att göra vad jag vill, när jag vill. Saknar inte du det också, eller är det bara jag som är omogen? Men seriöst, jag är 23 år gammal, vad tusan gör jag i ett förhållande värdigt en 33-åring? Har jag verkligen levt mitt liv till fullo och nu bara väntar på att gifta mig och skaffa barn? För vad är nästa steg efter att leva, resa, äta och sova tillsammans, konstant, i två år?
Ju äldre jag blir desto värre person blir jag: jag trodde jag var progressiv och ball, jämställd och annorlunda, men jag är en vanlig jävla mansgris. Igår fick Johanna en löneökning, och jag vet att det inte borde störa mig, och jag är verkligen stolt över henne och så, men jag känner mig icke desto mindre obekväm att som kille tjäna mindre än min tjej. Förr har vi skämtat om det, sagt att det skulle vara ball att bli försörjd av sin hustru, men the fuck! Jag är ändå mannen, el honcho.
Problemet är heller inte att jag tjänar för lite, utan att hennes livsstil är så jävla krävande. Hon är inte en tjej som förväntar sig att jag ska köpa henne smycken och kläder, men hon vill resa, hon är BESATT av att resa. Hon bokar resor än hit än dit, och jag får punga ut ur arslet för flyg och hotell. Seriöst, jag har inte EN SPÄNN; jag har jobbat som ett svin i ett år konstant, och jag har inget att styrka det med. Hon bara ”jag vill åka till Buenos Aires nästa år! Vi kan använda min bonus!”. Ni99a say what??? Ska hon TA MED MIG dit? Ska hon BJUDA mig på en resa??? Ursäkta, men kan jag få tillbaka mina testiklar? Och tänk om jag INTE VILL åka till jävla kuk-Buenos Aires, tänk om jag hellre vill ha nog med pengar för att, jag vet inte, köpa ett par nya brallor? Jag har förklarat det tusen gånger för henne, och hon gör alltid avbön, bara för att i nästa vända säga ”oj titta, det finns jättebilliga flyg till Malaga på Easyjet!”.
Jag är seriöst olycklig, men inte deprimerad, ty jag vet att livet är ganska ball i grund och botten, men i alla fall. Ibland, bara ibland, drömmer jag om att ha en flickvän som jag inte föll för på grund av hennes utseende, utan för att hon är genuint rolig att vara med, som förstod att jag inte är en poetisk själ, utan en sarkastisk jävla fitta. För du har rätt: man vänjer sig vid ett utseende, det är inte en outtömlig källa till förnöjelse. Det finns en tjej på mitt jobb jag vet att jag skulle kunna få, och hon är snygg som fan, men hon bara ”jag gillar inte film”. Vadsa? Nä, hon GILLAR INTE film. Inte för att jag är intresserad av henne eller ens tänker i dom banorna, men förr hade jag inte brytt mig ett smack om hennes eventuella åsikter, bara jag fick vara i närheten av skönhet. Nu bara suckar jag och tycker hon är ett jävla CP. Inte gilla film.... the fuck?
Mina känslor går på känslors vis i vågor, och vissa dagar känner jag mig slikt, och andra bättre: dom dagarna vill jag gifta mig med Johanna, för det finns egentligen ingen bättre för mig. Andra dagar vill jag bara vara ensam och göra det man bör göra med snygga tjejer: utnyttja dom under en kort period och sedan gå vidare till nästa (fastän det i praktiken kräver en del hårt arbete), och göra det JAG vill göra och använda MINA pengar till det JAG vill köpa.
Det är möjligt att vi kommer flytta in i ett hus med hennes vänner efter sommaren. Om vi bortser från det faktum att hennes vänner är universums minst stimulerande människor att vara med, så kommer en av dom inneboendena vara en tjej från vårt gamla jobb som nu flyttat hit. Och jag jovar, hon har världens snyggaste jävla kropp. Det är som om Jesus själv hade designat den: petite, fast, aerodynamisk nästan. Hon är en otrogen slampa till karaktären, och jävligt osympatisk, men hon vore en erövring über alles.
Äsch, wtf sitter jag och skriver? Jag kan inte vara otrogen, jag har för mycket prestige och stolthet investerat i att inte göra Johanna besviken, att inte spela hennes låga förhoppningar i händerna. Men det är ändå det enda jag tänker på från dag till natt. Jag är en kliché på två ben, en helt vanlig kille fullkomligt identisk med varenda kille sedan mänsklighetens gryning. Och det är deprimerande.
Din,
onsdag 9 april 2008
11. Gym
Jag har gått på gym regelbundet dom senaste åtta åren, med varierande mål och resultat. Den mest minnesvärda perioden var då jag började med styrkelyft.
Det började av en slump då jag i ett nummer av Flexx läste om en 13 veckor lång träningsplan: tanken var att jobba utifrån procentsatser av ens maxvikt och på så vis gå två steg framåt och ett steg bakåt mot ökad muskelmassa. Tonvikt lades på styrkelyftarmoment som marklyft, bänkpress och knäböj, vilket appellerade till mig: dessa var manliga övningar för riktiga karlakarlar, inget jävla tjafs med maskiner och silverhantlar.
Jag tränade utifrån programmet som vore det Bibeln: jag förde anteckningar, jag mediterade inför pass, jag åt konstant som funnes det ingen morgondag. Resultaten lät sig inte vänta och jag såg snart ut som en övergödd gås, vankande av och an med allt bredare röv.
Jag slet på gymmet med sådan övertygelse att jag tillfrågades vara med i en lokal styrkelyftartävling, vilken jag kom sist i då jag vägde för mycket och lyfte för lite. Det innebar slutet för den karriären, men jag går fortfarande gym, om än med mindre fanatisk övertygelse.
Jag har faktiskt gått på massvis av olika gym, och jag har lyckats kategorisera dess klientel:
BODYBUILDERN
Såvida du inte frekventerar Gold’s i Venice Beach så är det vanligtvis ont om riktiga bodybuilders på ett gym, ty det krävs en särskild typ av enfaldig människa för seriöst kroppsbyggande.
En skulle kunna tro att deras muskulösa framgångar är ett resultat av dom tusentals ton dom lyft och pressat genom åren, men det är bara halva sanningen. En sann bodybuildares tillvaro styrs av vad, hur och när han äter. Dom är besatta av näringsvärden, dom kan alla aminosyror på handens tio fingrar, ja, dom är riktiga savanter när det kommer till att äta nyttigt. Vad dom i gengäld saknar är smaklökar: muskeltillväxt är A och O, och om det innebär att mixa ägg, tonfisk, jordnötssmör och ris i en mixer så är det bara att fint svälja.
Vi vanliga dödliga har missletts till att tro att tre mål om dagen är rimligt, men det är fel: dagen är indelad i proteinshake, frukost, mellanmål, proteinshake, lunch, mellanmål, proteinshake, middag, kvällsmål och – le coup de grâce – en shake mitt i natten.
Det är klart barnen i Afrika svälter om dom inte äter 10 gånger om dagen.
En annan grej bodybuildern är besatt av är vila: gud förbjude om deras muskler skulle hamna i ett katabolt tillstånd av en för lång promenad! Men bodybuildern är förberedd och har alltid med sig en lunchlåda med ris och kycklingfilé om krafterna skulle svika.Bodybuildern är en riktig tönt.
DEN PERSONLIGA TRÄNAREN
Personliga tränare jobbar på gym och har som arbetsuppgift att träna, men har vanligtvis minst imponerande fysik på hela stället. Dom försöker se tuffa ut i sina pikétröjor, men deras sluttande axlar är bevis på deras dåliga yrkesval.
Där vanligt folk styrketränar med hjälp av vikter, hantlar och olika attraper så förlitar sig den personlige tränaren uteslutande på Bollen som träningsverktyg. Närhelst någon arm själ vänder sig till den personliga tränaren för påstådd expertis och hjälp, ja, då tar den personlige tränaren fram den stora Bollen och demonstrerar hur en kan ligga, rulla och jucka med den.
Du kommer dock märka att den tidigare nämnda bodybuildern förmodligen aldrig använt Bollen i hela sitt förbannade liv och ändå hade kunnat benböja motsvarigheten till ett dussin personliga tränare.
Det är inte ett riktigt jobb att gå runt i träningsbrallor hela dagen, tönt, såvida jugoslav inte är ett yrke.
SVENNEN
Har du någonsin undrat hur killen med tribaltatueringen har så stora bröstmuskler? Han går på gym!
Oavsett vilken dag du ser honom där kommer han uteslutande alternera mellan fjärilspress, bicepscurls och sit-ups. Svennens kropp består nämligen av tre muskelgrupper: bröst, mage och armar. Det är ju det tjejer kollar efter, typ som när vi kollar in tjejers bröst, eller hur! resonerar han och dagdrömmer om tjejerna på Stadshotellet som kommer beundra hans svullna pecs under den urringade vita t-shirten.
Han vill se ut som Daniel Craig i “Casino Royale”, eller David Beckham i den där Armani-kampanjen. Vad han inte inser är att det gör honom gay som en picknickkorg.
TONÅRSKILLARNA
Tonåren är när killar blir dom äckliga män dom kommer tillbringa resten av livet som. Samtidigt med att dom börjar planera hur dom bäst ska supa ner tjejer att utnyttja börjar dom också tänka på sitt utseende, och är det något tv har lärt dom så är det att muskler är ett måste.
Så dom går i församlad grupp till det lokala gymmet, utan en egentlig susning om hur dom ska gå tillväga, förutom att det involverar mycket bänkpress.
Gänget församlas således runt bänkpressen och hetsar varandra till att pressa för deras klena armar vansinniga vikter: du kommer få se en spenslig femtonåring kämpa mot vad som allt mindre framstår som en skivstång och mer som en giljotin då han – med sin prestige på spel – gett sig på att bänkpressa 100 kg.
Sedan församlas dom framför spegeln och beundrar varandras utstickande revben i vad som liknar twinkporr mer än något annat. Bravo!
TJEJEN
Fantasin är ju den om en välsvarvad tjej med stenhård röv i åtsittande spandex som jobbar loss på trappmaskinen, och att du följaktligen knullar hennes svettiga kropp i duschen. Men livet är ju tyvärr aldrig en Eric Prydz-video.
Verkliga livets gymmande tjejer är patetikens posterflickor. Av någon anledning saknar kvinnor förmågan att träna hårt: dom går till gymmet pliktskyldigast - som straff för att dom ätit för mycket chips - och när dom väl är där sätter dom sig antingen på en träningscykel och tittar på tv under oinspirerat trampande, eller i en maskin och kör en miljon repetitioner med lägst möjligast vikt. Sedan kan dom med gott samvete gå hem och äta chips.
Det finns också tjejen som försöker träna hårt, men det manifesterar sig mest i att dom flåsar väldigt mycket när dom kör med sina enkilossilverhantlar. Det är samma sorts tjejer som stönar och skriker när dom kör Boxercise som vore det en olympisk gren.
Vem har jag missat?
Det började av en slump då jag i ett nummer av Flexx läste om en 13 veckor lång träningsplan: tanken var att jobba utifrån procentsatser av ens maxvikt och på så vis gå två steg framåt och ett steg bakåt mot ökad muskelmassa. Tonvikt lades på styrkelyftarmoment som marklyft, bänkpress och knäböj, vilket appellerade till mig: dessa var manliga övningar för riktiga karlakarlar, inget jävla tjafs med maskiner och silverhantlar.
Jag tränade utifrån programmet som vore det Bibeln: jag förde anteckningar, jag mediterade inför pass, jag åt konstant som funnes det ingen morgondag. Resultaten lät sig inte vänta och jag såg snart ut som en övergödd gås, vankande av och an med allt bredare röv.
Jag slet på gymmet med sådan övertygelse att jag tillfrågades vara med i en lokal styrkelyftartävling, vilken jag kom sist i då jag vägde för mycket och lyfte för lite. Det innebar slutet för den karriären, men jag går fortfarande gym, om än med mindre fanatisk övertygelse.
Jag har faktiskt gått på massvis av olika gym, och jag har lyckats kategorisera dess klientel:
BODYBUILDERN
Såvida du inte frekventerar Gold’s i Venice Beach så är det vanligtvis ont om riktiga bodybuilders på ett gym, ty det krävs en särskild typ av enfaldig människa för seriöst kroppsbyggande.
En skulle kunna tro att deras muskulösa framgångar är ett resultat av dom tusentals ton dom lyft och pressat genom åren, men det är bara halva sanningen. En sann bodybuildares tillvaro styrs av vad, hur och när han äter. Dom är besatta av näringsvärden, dom kan alla aminosyror på handens tio fingrar, ja, dom är riktiga savanter när det kommer till att äta nyttigt. Vad dom i gengäld saknar är smaklökar: muskeltillväxt är A och O, och om det innebär att mixa ägg, tonfisk, jordnötssmör och ris i en mixer så är det bara att fint svälja.
Vi vanliga dödliga har missletts till att tro att tre mål om dagen är rimligt, men det är fel: dagen är indelad i proteinshake, frukost, mellanmål, proteinshake, lunch, mellanmål, proteinshake, middag, kvällsmål och – le coup de grâce – en shake mitt i natten.
Det är klart barnen i Afrika svälter om dom inte äter 10 gånger om dagen.
En annan grej bodybuildern är besatt av är vila: gud förbjude om deras muskler skulle hamna i ett katabolt tillstånd av en för lång promenad! Men bodybuildern är förberedd och har alltid med sig en lunchlåda med ris och kycklingfilé om krafterna skulle svika.Bodybuildern är en riktig tönt.
DEN PERSONLIGA TRÄNAREN
Personliga tränare jobbar på gym och har som arbetsuppgift att träna, men har vanligtvis minst imponerande fysik på hela stället. Dom försöker se tuffa ut i sina pikétröjor, men deras sluttande axlar är bevis på deras dåliga yrkesval.
Där vanligt folk styrketränar med hjälp av vikter, hantlar och olika attraper så förlitar sig den personlige tränaren uteslutande på Bollen som träningsverktyg. Närhelst någon arm själ vänder sig till den personliga tränaren för påstådd expertis och hjälp, ja, då tar den personlige tränaren fram den stora Bollen och demonstrerar hur en kan ligga, rulla och jucka med den.
Du kommer dock märka att den tidigare nämnda bodybuildern förmodligen aldrig använt Bollen i hela sitt förbannade liv och ändå hade kunnat benböja motsvarigheten till ett dussin personliga tränare.
Det är inte ett riktigt jobb att gå runt i träningsbrallor hela dagen, tönt, såvida jugoslav inte är ett yrke.
SVENNEN
Har du någonsin undrat hur killen med tribaltatueringen har så stora bröstmuskler? Han går på gym!
Oavsett vilken dag du ser honom där kommer han uteslutande alternera mellan fjärilspress, bicepscurls och sit-ups. Svennens kropp består nämligen av tre muskelgrupper: bröst, mage och armar. Det är ju det tjejer kollar efter, typ som när vi kollar in tjejers bröst, eller hur! resonerar han och dagdrömmer om tjejerna på Stadshotellet som kommer beundra hans svullna pecs under den urringade vita t-shirten.
Han vill se ut som Daniel Craig i “Casino Royale”, eller David Beckham i den där Armani-kampanjen. Vad han inte inser är att det gör honom gay som en picknickkorg.
TONÅRSKILLARNA
Tonåren är när killar blir dom äckliga män dom kommer tillbringa resten av livet som. Samtidigt med att dom börjar planera hur dom bäst ska supa ner tjejer att utnyttja börjar dom också tänka på sitt utseende, och är det något tv har lärt dom så är det att muskler är ett måste.
Så dom går i församlad grupp till det lokala gymmet, utan en egentlig susning om hur dom ska gå tillväga, förutom att det involverar mycket bänkpress.
Gänget församlas således runt bänkpressen och hetsar varandra till att pressa för deras klena armar vansinniga vikter: du kommer få se en spenslig femtonåring kämpa mot vad som allt mindre framstår som en skivstång och mer som en giljotin då han – med sin prestige på spel – gett sig på att bänkpressa 100 kg.
Sedan församlas dom framför spegeln och beundrar varandras utstickande revben i vad som liknar twinkporr mer än något annat. Bravo!
TJEJEN
Fantasin är ju den om en välsvarvad tjej med stenhård röv i åtsittande spandex som jobbar loss på trappmaskinen, och att du följaktligen knullar hennes svettiga kropp i duschen. Men livet är ju tyvärr aldrig en Eric Prydz-video.
Verkliga livets gymmande tjejer är patetikens posterflickor. Av någon anledning saknar kvinnor förmågan att träna hårt: dom går till gymmet pliktskyldigast - som straff för att dom ätit för mycket chips - och när dom väl är där sätter dom sig antingen på en träningscykel och tittar på tv under oinspirerat trampande, eller i en maskin och kör en miljon repetitioner med lägst möjligast vikt. Sedan kan dom med gott samvete gå hem och äta chips.
Det finns också tjejen som försöker träna hårt, men det manifesterar sig mest i att dom flåsar väldigt mycket när dom kör med sina enkilossilverhantlar. Det är samma sorts tjejer som stönar och skriker när dom kör Boxercise som vore det en olympisk gren.
Vem har jag missat?
torsdag 3 april 2008
12. Chef
Min chef är en tvättäkta, genuin lad, och jag är rädd för honom.
Han sitter alldeles bredvid mig, med full insyn över vad jag gör. Mystiskt nog är han en lad med kalvinistisk arbetsmoral, varför han både är skräckinjagande och nitisk.
Ibland kopplar han in sin iPod i ett par datorhögtalare och lyssnar på Robbie Williams och Chemical Brothers samlade verk.
Han gav mig en ordentlig banna för att jag satt och författade blogginlägg på arbetstid, vilket han förvisso har rätt i att göra, men å andra sidan sitter han själv på Facebook lejonparten av arbetsdagen, i vild trots mot hans skenande resultatslusta.
Varje måndag har vi ett möte så vi går igenom förra veckans siffror, och aldrig är det bra nog, oavsett hur mycket pengar vi dragit in. På sin höjd är det ”inte dåligt”.
En gång kom han in efter helgen med ett fett ärr över sin rakade skalle: han hade hamnat i slagsmål när han spelade fotboll.
På sin fritid skriver han på en bok, och om jag förstått det rätt handlar den om hans erfarenheter som progghouse-DJ i slutet av 90-talet. Jag hade gärna velat läsa den, och hoppas till och med att han får ett fett bokkontrakt så han säger upp sig och gör mig till chef istället. Jag vore en bra chef: jag är likgiltig inför andra människor och har inga problem med att styra och ställa över föredetta kollegor.
Jag saknar min förra chef: hon var en vacker kvinna som skrattade åt alla mina skämt och tyckte jag var bäst i världen. Även före henne hade jag en bra chef, en tjej som hade blivit det över vår avdelning utan att ha en susning om vad vi gjorde, varför jag kunde hunsa henne och bestämma allt själv. Överhuvudtaget är kvinnor att föredra som chefer, kompromisstokiga dörrmattor som dom är. Mellan män är det en ständig maktkamp, vilken jag tenderar förlora.
Han sitter alldeles bredvid mig, med full insyn över vad jag gör. Mystiskt nog är han en lad med kalvinistisk arbetsmoral, varför han både är skräckinjagande och nitisk.
Ibland kopplar han in sin iPod i ett par datorhögtalare och lyssnar på Robbie Williams och Chemical Brothers samlade verk.
Han gav mig en ordentlig banna för att jag satt och författade blogginlägg på arbetstid, vilket han förvisso har rätt i att göra, men å andra sidan sitter han själv på Facebook lejonparten av arbetsdagen, i vild trots mot hans skenande resultatslusta.
Varje måndag har vi ett möte så vi går igenom förra veckans siffror, och aldrig är det bra nog, oavsett hur mycket pengar vi dragit in. På sin höjd är det ”inte dåligt”.
En gång kom han in efter helgen med ett fett ärr över sin rakade skalle: han hade hamnat i slagsmål när han spelade fotboll.
På sin fritid skriver han på en bok, och om jag förstått det rätt handlar den om hans erfarenheter som progghouse-DJ i slutet av 90-talet. Jag hade gärna velat läsa den, och hoppas till och med att han får ett fett bokkontrakt så han säger upp sig och gör mig till chef istället. Jag vore en bra chef: jag är likgiltig inför andra människor och har inga problem med att styra och ställa över föredetta kollegor.
Jag saknar min förra chef: hon var en vacker kvinna som skrattade åt alla mina skämt och tyckte jag var bäst i världen. Även före henne hade jag en bra chef, en tjej som hade blivit det över vår avdelning utan att ha en susning om vad vi gjorde, varför jag kunde hunsa henne och bestämma allt själv. Överhuvudtaget är kvinnor att föredra som chefer, kompromisstokiga dörrmattor som dom är. Mellan män är det en ständig maktkamp, vilken jag tenderar förlora.
onsdag 5 mars 2008
13. Opera
Igår gick jag på opera för andra gången i år. Naturligtvis är detta inget jag gjorde av egen maskin, utan något jag blivit meddragen till av en välmenande flickvän som på kvinnors vis har ett tvångsmässigt behov av ”aktiviteter”.
Tosca är ingen lättsmält sak: pjäsen den bygger på är fyra timmar lång, men lyckligtvis är Puccinis version trimmad och föreställningen klockade in på dryga två timmar effektiv tid. Det skaver dock i röven redan efter 5 minuter: var tusan är textremsan?
Det sjungs på engelska (“Heeere, have some breaaaad!”; “Thank yooouuu!”; cue storslagen trumpetfanfar), men det är svårt att hänga med då det vokala koketterandet går ut över intonationen. Jag läser synopsis i det hejdlöst prissatta programmet och får på så vis hum om vad det bråkas om, men det är en klen tröst, lite som att läsa baksidetexten till en kinesisk film och på så vis försöka följa tjing-tjong-dialogen.
Musiken är inte heller den något vidare: jag såg Carmen för inte så länge sedan och kan fortfarande nynna arian "L'amour est un oiseau rebelle" närsomhelst. Tosca är mer ambient.
Gud må dock välsigna programförklaringen där regissören kallar Tosca för “politisk thriller”, vilket förklarar varför jag satt och tänkte på Tom Clancy under hela föreställningen.
Tosca, inte så mycket grejen: 3/10.
Tosca är ingen lättsmält sak: pjäsen den bygger på är fyra timmar lång, men lyckligtvis är Puccinis version trimmad och föreställningen klockade in på dryga två timmar effektiv tid. Det skaver dock i röven redan efter 5 minuter: var tusan är textremsan?
Det sjungs på engelska (“Heeere, have some breaaaad!”; “Thank yooouuu!”; cue storslagen trumpetfanfar), men det är svårt att hänga med då det vokala koketterandet går ut över intonationen. Jag läser synopsis i det hejdlöst prissatta programmet och får på så vis hum om vad det bråkas om, men det är en klen tröst, lite som att läsa baksidetexten till en kinesisk film och på så vis försöka följa tjing-tjong-dialogen.
Musiken är inte heller den något vidare: jag såg Carmen för inte så länge sedan och kan fortfarande nynna arian "L'amour est un oiseau rebelle" närsomhelst. Tosca är mer ambient.
Gud må dock välsigna programförklaringen där regissören kallar Tosca för “politisk thriller”, vilket förklarar varför jag satt och tänkte på Tom Clancy under hela föreställningen.
Tosca, inte så mycket grejen: 3/10.
tisdag 4 mars 2008
14. Ett bra år
Hur en än betraktar vin så slutar det med att en är tönt: gillar du det så är du en odräglig fitta; gillar du det inte är du en obildad tölp och/eller muslim. Själv tillhör jag den senare gruppen (dvs tölpar, inte muslimer). Så vad för behållning må jag utvinna ur ”A Good Year”, en film som utspelar sig bland vinrankor och dammiga flaskor?
Ganska mycket, visar det sig.
Russell Crowe spelar en girig bankir i Londons Square Mile, som ärver sin farbrors château i Provence. Jag känner genast igen mig själv och mina vardagliga vedermödor, och sugs på så vis rakt in i berättelsen. Russell Crowe är osentimental och hård men inte utan den brittiska glimten i ögat, lite som en blandning mellan Gordon Gecko och Hugh Grant.
Sedan händer en massa grejor som lär Russell att uppskatta det goda och enkla i livet, det vill säga att vara ekonomiskt oberoende och äga en vingård. Han raggar upp Marion Cotillard – det närmaste min flickvän kommer en doppelganger – knullar henne i sitt slott och vinner på så vis hennes hjärta. Slutet gott, allting gott.
”A Good Year” är en friktionslös räkmacka till film, och kanske skapelsens krona: 10/10.
Ganska mycket, visar det sig.
Russell Crowe spelar en girig bankir i Londons Square Mile, som ärver sin farbrors château i Provence. Jag känner genast igen mig själv och mina vardagliga vedermödor, och sugs på så vis rakt in i berättelsen. Russell Crowe är osentimental och hård men inte utan den brittiska glimten i ögat, lite som en blandning mellan Gordon Gecko och Hugh Grant.
Sedan händer en massa grejor som lär Russell att uppskatta det goda och enkla i livet, det vill säga att vara ekonomiskt oberoende och äga en vingård. Han raggar upp Marion Cotillard – det närmaste min flickvän kommer en doppelganger – knullar henne i sitt slott och vinner på så vis hennes hjärta. Slutet gott, allting gott.
”A Good Year” är en friktionslös räkmacka till film, och kanske skapelsens krona: 10/10.
onsdag 27 februari 2008
15. Ratata
Råttor är underjordens duvor, ena veritabla smittohärdar någonstans mittemellan stora möss och små hundar. Det finns absolut inget positivt att säga om dom, utan en kan bara med skräckblandad avsky imponeras av deras groteska överlevnadsförmåga.
Grejen är att vår existens är mer bräcklig än deras, och en av poängerna med att vara människa är vår överlägsenhet mot andra djur: vi kan alltid jaga och äta dom till döds. Men när kärnvapenländerna väl utbytt sina arsenaler och jorden är förpassad till en hög infertilt grus, ja, då kommer råttorna ostört äta våra radioaktiva lik.
Av dessa anledningar finner jag det för ondo av Pixar att på antropomorfiskt manér framställa råttor som gulliga sällskapsdjur i filmen ”Ratatouille”.
Titelns protagonist är en råtta med utmärkt lukt- och smaksinne som hamnar på drift i Paris och där inleder en karriär som spökmatlagare åt en misslyckad kock, i en film som passar hela familjen!
Några grejor jag tänkte på då jag såg den:
1. Restaurantkritiker är inte fruktade celebriteter som sitter i gigantiska palats och skriver opinonsskapande prosa, snarare anonyma fattiglappar i eländiga lägenheter som skriver för en publik på typ 50 pers. Lite som musikrecensenter, det vill säga. Eller bloggare.
2. Råttor förökar sig som galningar. I Ratatouilles koloni är alla killar. Är dom bög eller?
3. Varför har kockyrket så hög status? Att laga samma rätt om och om igen på löpande band bland vassa och glödheta riskmoment påminner mer om att jobba på Volvo än att komponera en symfoni.
Jag ger “Ratatouille” 5/10: ganska bra för att vara tecknad film, men jävligt overklig.
måndag 4 februari 2008
16. dygd
Det är för lite snack om dygdemönster och alldeles för mycket hockey, och med hockey menar jag bögigt beteende. Det är dags att sätta ner foten, slå näven i bordet, sätta gasen i botten.
Härmed följer fem dygder för den moderna mannen i hans professionella vardag, men först och främst måste vi klargöra en grej serru: en är vad en jobbar med. Hippies må stoppa blommor i gevärsmynningar, dansa runt i färglglada kaftaner och påstå motsatsen, men det som gör och definierar en man är hans professionella identitet.
Eftersom språket är allt - och illusionen om ett ”jag” är en effekt at det - så kan en enkelt bevisa tesen: brandman, läkare, kreditansvarig för Benelux... dessa är alla saker en ÄR, inte GÖR. Det är därför horeri är världens äldsta yrke, ty kvinna är något en föds till, men hora är något en blir.
Så var var jag? Ja just det, arbetsplatsetikett och sånt:
1. Att sjukskriva sig = slå in sina testiklar i presentpapper och ge bort dom för gott
Belackarna söker inbilla folk att dom bör stanna hemma från jobbet vid minsta snuva så att inte smittan sprids och fler sjukskrivs, men det argumentet förutsätter ju att folk är ena jävla veklingar och sjukskriver sig för minsta lilla. Om alla istället gick till jobbet i ur och skur så vore det inget problem. Och vaffan, vi jobbar inte i saltgruvorna heller; en kan gott och väl sitta i en kontorsstol framför en dator även med maginfluensa och benbrott. Så, om du har lite stolthet, kravla dig upp ur sängen, ta en halstablett och stämpla in.
2. Dagen efter är en vanlig dag
Holländarna – Gud välsigne dom – har ett ordspråk: "den som är karl på kvällen måste vara karl på morgonen". Om du tyckte det var en bra idé att på en onsdag gå på klubb och dubbeldroppa piller, eller trodde dig kunna klämma in ännu en blecka på söndagen, ja, då får du fan ta dig masa dig till jobbet morgonen efter, kosta vad det kosta vill.
Heder, kallas det, och är inte bara något en mördar kvinnor för.
3. Lite sexism har aldrig skadat någon
Sexism och nedlåtande kommenterar är inte nödvändigtvis utslag av misogyn kvinnosyn, utan snarare socialt glidmedel: på samma vis som grabbar kan förbrödra sig över glas med öl kan dom komma överens om hur jävla schysta bröst Karin i receptionen har, jag menar, såsom hon svarar i telefon fattar en att hon inte har problem med att föra saker till munnen, höhöhö!
Så få inte dåligt samvete för att du för syns skull ger dig i slang om brudar och dom grader av förnedring du vill utsätta dom för, det är bara artigt.
Men gör inte mitt misstag och överdriv det; häromdagen satt jag i lunchrummet med en kollega. Han bläddrare i The Sun och bara ”nice tits” om flickan på sidan tre. En annan kollega trodde sig känna igen henne från något sammanhang och undrade vad hon hette, varpå jag sade ”pussy has no name”. Sedan blev stämningen lite tryckt.
4. Gå och ta en cigg: inte bara för folk som röker
Det pågår ett evigt krig mellan rökare och icke-diton, där dom senare utkämpar ett förlorar slag mot dom förra, vilka med jämna mellanrum får gå ut på rast utan att någon höjer på ögonbrynen. Ickerökarna söker likt mobbade barn skipa millimeterrättvisa, med varierande framgång: rökförbudet fick dom förvisso igenom, men rökarna leder fortfarande ballhetsracet med bred marginal.
Själv röker jag inte och har liksom inget emot rökare sådär, men jag har hittat på mina egna likvärdigt långa pauser, cause I’m worth it: antingen går jag på toaletten och – med största omsorg, ty detta är kvalitetstid – snortar ett par linor, eller så runkar jag en släng. Oh baby oh yeah.
Det finns några till grejor, men det är roligare om ni fyller på. Hur beter den moderna mannen sig korrekt på arbetsplatsen?
Härmed följer fem dygder för den moderna mannen i hans professionella vardag, men först och främst måste vi klargöra en grej serru: en är vad en jobbar med. Hippies må stoppa blommor i gevärsmynningar, dansa runt i färglglada kaftaner och påstå motsatsen, men det som gör och definierar en man är hans professionella identitet.
Eftersom språket är allt - och illusionen om ett ”jag” är en effekt at det - så kan en enkelt bevisa tesen: brandman, läkare, kreditansvarig för Benelux... dessa är alla saker en ÄR, inte GÖR. Det är därför horeri är världens äldsta yrke, ty kvinna är något en föds till, men hora är något en blir.
Så var var jag? Ja just det, arbetsplatsetikett och sånt:
1. Att sjukskriva sig = slå in sina testiklar i presentpapper och ge bort dom för gott
Belackarna söker inbilla folk att dom bör stanna hemma från jobbet vid minsta snuva så att inte smittan sprids och fler sjukskrivs, men det argumentet förutsätter ju att folk är ena jävla veklingar och sjukskriver sig för minsta lilla. Om alla istället gick till jobbet i ur och skur så vore det inget problem. Och vaffan, vi jobbar inte i saltgruvorna heller; en kan gott och väl sitta i en kontorsstol framför en dator även med maginfluensa och benbrott. Så, om du har lite stolthet, kravla dig upp ur sängen, ta en halstablett och stämpla in.
2. Dagen efter är en vanlig dag
Holländarna – Gud välsigne dom – har ett ordspråk: "den som är karl på kvällen måste vara karl på morgonen". Om du tyckte det var en bra idé att på en onsdag gå på klubb och dubbeldroppa piller, eller trodde dig kunna klämma in ännu en blecka på söndagen, ja, då får du fan ta dig masa dig till jobbet morgonen efter, kosta vad det kosta vill.
Heder, kallas det, och är inte bara något en mördar kvinnor för.
3. Lite sexism har aldrig skadat någon
Sexism och nedlåtande kommenterar är inte nödvändigtvis utslag av misogyn kvinnosyn, utan snarare socialt glidmedel: på samma vis som grabbar kan förbrödra sig över glas med öl kan dom komma överens om hur jävla schysta bröst Karin i receptionen har, jag menar, såsom hon svarar i telefon fattar en att hon inte har problem med att föra saker till munnen, höhöhö!
Så få inte dåligt samvete för att du för syns skull ger dig i slang om brudar och dom grader av förnedring du vill utsätta dom för, det är bara artigt.
Men gör inte mitt misstag och överdriv det; häromdagen satt jag i lunchrummet med en kollega. Han bläddrare i The Sun och bara ”nice tits” om flickan på sidan tre. En annan kollega trodde sig känna igen henne från något sammanhang och undrade vad hon hette, varpå jag sade ”pussy has no name”. Sedan blev stämningen lite tryckt.
4. Gå och ta en cigg: inte bara för folk som röker
Det pågår ett evigt krig mellan rökare och icke-diton, där dom senare utkämpar ett förlorar slag mot dom förra, vilka med jämna mellanrum får gå ut på rast utan att någon höjer på ögonbrynen. Ickerökarna söker likt mobbade barn skipa millimeterrättvisa, med varierande framgång: rökförbudet fick dom förvisso igenom, men rökarna leder fortfarande ballhetsracet med bred marginal.
Själv röker jag inte och har liksom inget emot rökare sådär, men jag har hittat på mina egna likvärdigt långa pauser, cause I’m worth it: antingen går jag på toaletten och – med största omsorg, ty detta är kvalitetstid – snortar ett par linor, eller så runkar jag en släng. Oh baby oh yeah.
Det finns några till grejor, men det är roligare om ni fyller på. Hur beter den moderna mannen sig korrekt på arbetsplatsen?
onsdag 30 januari 2008
17. I narkotikans spår
”The Wire” är wiggerserien över alla andra, och det är inte nödvändigtvis en dålig sak: vi vita måste visa vår uppskattning för dom svartas förehavanden, ty det är vår bekräftelse den söker, som ett litet barn stående på tå, viftande en tafflig teckning i ansiktet på sin far, som försöker röka sin pipa och titta på TV i fred, ska det vara så jävligt att komma hem efter en lång dag på jobbet, inte ens maten är färdig, är detta tacken? Volvon måste på besiktning, rapporten måste bli färdig, och inte ens en sup får en ta utan att kärringen får ett hysteriskt anfall. Jävla snipfitta hon. Nä fyfan, en borde bryta upp, köpa en Porsce, lämna snorungen och frugan, åka till Las Vegas, snorta koks från brösten på en strippa, börja leva livet på riktigt!
Frågan är dock – när vi nu närmar oss slutet – hur bra ”The Wire” egentligen är. Den har jämförts med både Dostojevski (sic) och Dickens, upphöjts till samhällskildrare och barometer über alles, fått idel ros och inget ris.
Jag vänder ogärna kappan mot vinden för sakens skull, medlöpande quisling som jag är, men finns det inte skäl för nedtagande på jorden?
Ponera att serien inte alls handlade om listiga knarklangare och slitna poliser, utan om ett trustföretag och myndigheten som sökte sätta dit dom för skattesmitning. I säsonger om tolv entimmesavsnitt skulle en följa skattemyndighetens välklädda och artiga anställda i deras minituösa sökande efter maskor i trustföretagets nät av skalbolag registrerade i Isle of Man. En skulle parallellt följa dito trustföretags utformande av säkerhetspolicies mot pengatvätt, såväl som deras kreativa utnyttjande av länders olika mervärdesskatter.
Oboj, vilken pitch! En skulle med lätthet kunna bocka av samtliga kriterier för en kvalitetsstämplad tv-serie: hårdkokt autencitet, komplicerad branchjargong och – med lite kreativt manusförfattande - nakenhet.
Problemet vore avsaknaden av poliser, dessa den moderna popkulturens utan undantag alkoholiserade clowner.
Vadan tjusningen för dessa? För min del kan poliser gott kasta sten på demonstranter och skjuta folk i ryggen, jag har liksom inget emot dom som samhällets stöttepelare. Det betyder däremot inte att jag har ett outsinligt behov av att följa deras liv och leverne, dela deras triumfer och tillkortakommanden, följa deras arbete i minsta detalj och så jävla vidare.
Och om mitt ointresse för den knegande plitens vardag är ett glas vatten så är min apati inför polismaktens interna stridigheter en ocean: vill jag se folk som hugger varandra i ryggen i fåfänga försök att klättra på karriärsstegen kan jag lika gärna vrida på huvudet här i min kontorsstol. Eller vänta, jag är ju inte intresserad av det heller.
Knarklangarna då?
Nu har jag förvisso aldrig åkt på safari i västra Baltimore som en annan Emil Arvidson, men jag har träffat min beskärda del kranar och mellanchefer, och deras affärsmodell är så lagom intressant och nog så linjär: en båt från Amsterdam kommer lastad med en massa knark, dessa distribueras till grossister, som säljer vidare till ett lågliv, som säljer vidare till ännu lägre lågliv, som - till skandalöst överpris - säljer vidare till dig, det yttersta låglivet.
Det skulle förvåna mig om någon på denna evolutionära baklängespromenad har nog med vett att investera i byggbranchen.
En annan grej jag ryggar inför är glåmigheten, vilket i tv-land ska signalera den tidigare nämnda – och ack så formulaiska - autencitetskänslan. Varför går folk fortfarande på den lätta när äkthetsbegreppet helt fått stryka på foten inom popmusik? Hyckleri är vad det är, och är det något jag hatar så är det hyckleri och falska människor.
Kommer jag för den sakens skull sluta titta på skiten? Förmodligen inte: min flickvän går till kojs ett par timmar före mig, och då behöver jag en mustig skröna att döda tiden med i väntan på John Blund, varefter jag kan somna skedandes min lilla sockertopp. Jag är gullig like that.
Frågan är dock – när vi nu närmar oss slutet – hur bra ”The Wire” egentligen är. Den har jämförts med både Dostojevski (sic) och Dickens, upphöjts till samhällskildrare och barometer über alles, fått idel ros och inget ris.
Jag vänder ogärna kappan mot vinden för sakens skull, medlöpande quisling som jag är, men finns det inte skäl för nedtagande på jorden?
Ponera att serien inte alls handlade om listiga knarklangare och slitna poliser, utan om ett trustföretag och myndigheten som sökte sätta dit dom för skattesmitning. I säsonger om tolv entimmesavsnitt skulle en följa skattemyndighetens välklädda och artiga anställda i deras minituösa sökande efter maskor i trustföretagets nät av skalbolag registrerade i Isle of Man. En skulle parallellt följa dito trustföretags utformande av säkerhetspolicies mot pengatvätt, såväl som deras kreativa utnyttjande av länders olika mervärdesskatter.
Oboj, vilken pitch! En skulle med lätthet kunna bocka av samtliga kriterier för en kvalitetsstämplad tv-serie: hårdkokt autencitet, komplicerad branchjargong och – med lite kreativt manusförfattande - nakenhet.
Problemet vore avsaknaden av poliser, dessa den moderna popkulturens utan undantag alkoholiserade clowner.
Vadan tjusningen för dessa? För min del kan poliser gott kasta sten på demonstranter och skjuta folk i ryggen, jag har liksom inget emot dom som samhällets stöttepelare. Det betyder däremot inte att jag har ett outsinligt behov av att följa deras liv och leverne, dela deras triumfer och tillkortakommanden, följa deras arbete i minsta detalj och så jävla vidare.
Och om mitt ointresse för den knegande plitens vardag är ett glas vatten så är min apati inför polismaktens interna stridigheter en ocean: vill jag se folk som hugger varandra i ryggen i fåfänga försök att klättra på karriärsstegen kan jag lika gärna vrida på huvudet här i min kontorsstol. Eller vänta, jag är ju inte intresserad av det heller.
Knarklangarna då?
Nu har jag förvisso aldrig åkt på safari i västra Baltimore som en annan Emil Arvidson, men jag har träffat min beskärda del kranar och mellanchefer, och deras affärsmodell är så lagom intressant och nog så linjär: en båt från Amsterdam kommer lastad med en massa knark, dessa distribueras till grossister, som säljer vidare till ett lågliv, som säljer vidare till ännu lägre lågliv, som - till skandalöst överpris - säljer vidare till dig, det yttersta låglivet.
Det skulle förvåna mig om någon på denna evolutionära baklängespromenad har nog med vett att investera i byggbranchen.
En annan grej jag ryggar inför är glåmigheten, vilket i tv-land ska signalera den tidigare nämnda – och ack så formulaiska - autencitetskänslan. Varför går folk fortfarande på den lätta när äkthetsbegreppet helt fått stryka på foten inom popmusik? Hyckleri är vad det är, och är det något jag hatar så är det hyckleri och falska människor.
Kommer jag för den sakens skull sluta titta på skiten? Förmodligen inte: min flickvän går till kojs ett par timmar före mig, och då behöver jag en mustig skröna att döda tiden med i väntan på John Blund, varefter jag kan somna skedandes min lilla sockertopp. Jag är gullig like that.
tisdag 29 januari 2008
18. Gnäll
Hej, jag har svårt att träffa en kille. När jag träffar dom så tycker dom att jag ser bra ut, är trevlig, men sen blir det inget mer. Jag är ofta ärlig mot killarna, säger vad jag känner & vill. Kan det vara fel? Jag förväntar mig ärlighet tillbaka, men jag får inte det utan ofta inlindat, så rinner det ut i sanden. Jag ger ofta mer än jag får tillbaka, & försöker vara till lags & inte ställa krav. Vad ska jag göra? Är rätt trött på detta nu.
Hmm, låt mig tänka: dom tycker ser bra ut, är trevlig, och sen blir det inget mer. Kan det måhända vara din personlighet som agerar krokben åt dina ambitioner?
Att som kille satsa på ett förhållande är väldigt mycket som att köpa grisen i säcken. Till en början agerar hormonerna som stötdämpare mot objektets alla skavanker och intellektuella tillkortakommanden, men i takt med att hon går från match- till trivselvikt börjar en så smått uppmärksamma den urholkade sanningen om hennes personlighet; är hon inte jävligt korkad egentligen? Och vettefan om hon inte är rasist också?
Du säger att du är ärlig, men något säger mig att din ärlighet är av det primitiva slaget, typen ”Vadå? Om jag tycker du är äcklig och ful så kan jag väl säga det! Jag är ju bara ärlig!”. Det må vara ärlighet i sin renaste, mest bokstavstrogna form, men det är bara barn, mongon och folk med Aspergers som är korkade nog att häva ur sig ocensurerade tankar till höger och vänster.
Så för att svara på din fråga: ja, det kan vara mycket, mycket fel att säga vad en ”känner och vill”.
Du gör även en intressant poäng: du ger mer än du får tillbaka. Är det verkligen så illa? Borde vi inte vi alla ge mer än vi tar, sade han och tänkte på barnens framtid.
Att ge osjälviskt är de facto en väldigt självisk handling, en naturens egen lilla klapp på axeln i form av stimulation av belöningscentrat i hjärnan. Så kom inte här och skryt.
Hmm, låt mig tänka: dom tycker ser bra ut, är trevlig, och sen blir det inget mer. Kan det måhända vara din personlighet som agerar krokben åt dina ambitioner?
Att som kille satsa på ett förhållande är väldigt mycket som att köpa grisen i säcken. Till en början agerar hormonerna som stötdämpare mot objektets alla skavanker och intellektuella tillkortakommanden, men i takt med att hon går från match- till trivselvikt börjar en så smått uppmärksamma den urholkade sanningen om hennes personlighet; är hon inte jävligt korkad egentligen? Och vettefan om hon inte är rasist också?
Du säger att du är ärlig, men något säger mig att din ärlighet är av det primitiva slaget, typen ”Vadå? Om jag tycker du är äcklig och ful så kan jag väl säga det! Jag är ju bara ärlig!”. Det må vara ärlighet i sin renaste, mest bokstavstrogna form, men det är bara barn, mongon och folk med Aspergers som är korkade nog att häva ur sig ocensurerade tankar till höger och vänster.
Så för att svara på din fråga: ja, det kan vara mycket, mycket fel att säga vad en ”känner och vill”.
Du gör även en intressant poäng: du ger mer än du får tillbaka. Är det verkligen så illa? Borde vi inte vi alla ge mer än vi tar, sade han och tänkte på barnens framtid.
Att ge osjälviskt är de facto en väldigt självisk handling, en naturens egen lilla klapp på axeln i form av stimulation av belöningscentrat i hjärnan. Så kom inte här och skryt.
måndag 28 januari 2008
19. Italien
Nu börjar det likna något i kommentarsfunktionen! Bra av er.
En sak vill jag dock klargöra, och det är att dom gamla inläggen är ryckta för gott. Om dom någonsin i framtiden gravskändas så kommer det ske mot betalning; jag tjänar förvisso ganska bra, men jag har en svindyr lägenhet och vill verkligen köpa ett par 1210:or. Och varför ska just jag vägras mitt hjärtas önskan?
Men medge att bloggen ser mycket bättre ut såhär. Ny och fräsch liksom, som en nyomskuren penis.
Nog med metabloggande nu. Här kommer istället en recension:
CHE PALLE
Förståelse har jag ingen för folk som åker till fjärran östern, inbiten europavän som jag är. Asien är en homogen världsdel, efterbliven och levande på gamla meriter, typ uppfinnandet av tryck- och svärdkonsten. Det är väl fint och så, men vi har laserskrivare och butterflyknivar.
Är det månne det billiga levernet som lockar? Det fina vädret? Urbefolkningens värme och servicementalitet? Varför åka runt halva jordklotet när vi i Europa har allt det på en armslängds avstånd i vårt eget lilla u-land, Italien?
Låtom oss göra en liten utvärdering av denna finfina plats:
MAT
Varför envisas vi norr om Alperna med råvaror? Dom är ändå bara skit häruppe.
Om du köper en tomat på ditt lokala Konsum så går du hem med en blekrosa historia som till hälften består av vatten.
Går du till grönhandlarn nere i Italien, ja, då kommer du istället hem med en muskelknutte till tomatjävel, vars kött är kadmiumrött och fast som hullet på en olympisk gymnast. Smaken? Som att äta rent solljus.
Italienarna stoltserar med världens bästa kök. Att jämföra den med svensk husmanskost är som att busa en pitbull på ett spädbarn med leukemi. Vad i helvete är ärtsoppa liksom?
Allt smakar bättre i Italien, och den som inte håller med mig är en smutsig jävla persier som kan dra åt helvete med sina jävla mandlar och dadlar.
SPORT
Vem är världmästare i fotboll? Indien kanske? Nej just det, Italien.
Det är egentligen nog sagt i frågan, men en sak lärde jag mig den hårda vägen: jag vart övertygad om att Sverige tagit fler medaljer än Italien i vinter-OS, varför jag slog vad om det. Det kostade mig 100 spänn.
MODE
Jag är inte bög eller så, men jag svär min trohet till Dolce & Gabbanas och Cavallis vulgomode; riktiga kvinnor klär sig i leopardmönster och guld.
Faktum är att jag i skrivande stund har på mig ett armbandsur från just D&G, ett utslag av min raffinerade smak.
KLIMAT
Just detta jag ville komma till: varför envisas med att åka till en sandstrand i jävla Thailand när det finns tusen gånger finare sådana inom civilisationens gränser?
Som tur är slipper en i Sardinien både blekfeta svenska barnfamiljer – pappa med svällande buk över färglada badbrallor modell pedofil; mamma med kejsarsnittsärr tvärs över bilringarna och tre dagars stubb runt bikinilinjen; barnen Vanessa och Kevin – och dom medföljande pederasterna.
Men ey, var och en blir salig på sin tro.
KVINNOR
Det är med människoraser som det är med droger: ju mer dom kombineras desto bättre.
När araberna drog fram runt Medelhavet och våldtog forntidens spanjorskor och italienskor lade dom grunden för en överlägsen typ av kvinnor: mellanösternsk passion och olivfärgad hy kombinerat med västerländskt hyfs och allmän överlägsenhet.
Dom är eldiga, italienskorna, och förtvivlat svartsjuka. Och är inte svartsjuka egentligen det yttersta beviset på sann kärlek?
TV
När jag först såg italiensk tv så ryggade jag tillbaka, fast i konventionellt tänk som jag är. Men vid närmare eftertanke är det ju faktiskt grejen: självklart Tottis fru har en självskriven plats som ögongodis i den italienska motsvarigheten till Uppdrag Granskning! Ty vad är egentligen avslöjande tevejournalistik utan en storbystad blondin? Odynamiskt, är vad.
Plus att alla pratar hemspråk på italiensk tv. Sverige tror sig vara så jävla ballt bara för att utländska program inte dubbas. Men vad är egentligen textremsor om inte ett hånfullt sätt att hålla arbetslösheten bland skådespelare på rekordnivå? Det hade dessutom lärt ungarna i förorten att tala ordentlig teatersvenska istället för att... jag vet inte. Odla mustasch vid 11 års ålder kanske?
Såhär kan vi fortsätta i all oändlighet om allt från kultur till bilar.
Och ni, ni kan dra åt helvete med er midsommar och surströmming.
En sak vill jag dock klargöra, och det är att dom gamla inläggen är ryckta för gott. Om dom någonsin i framtiden gravskändas så kommer det ske mot betalning; jag tjänar förvisso ganska bra, men jag har en svindyr lägenhet och vill verkligen köpa ett par 1210:or. Och varför ska just jag vägras mitt hjärtas önskan?
Men medge att bloggen ser mycket bättre ut såhär. Ny och fräsch liksom, som en nyomskuren penis.
Nog med metabloggande nu. Här kommer istället en recension:
CHE PALLE
Förståelse har jag ingen för folk som åker till fjärran östern, inbiten europavän som jag är. Asien är en homogen världsdel, efterbliven och levande på gamla meriter, typ uppfinnandet av tryck- och svärdkonsten. Det är väl fint och så, men vi har laserskrivare och butterflyknivar.
Är det månne det billiga levernet som lockar? Det fina vädret? Urbefolkningens värme och servicementalitet? Varför åka runt halva jordklotet när vi i Europa har allt det på en armslängds avstånd i vårt eget lilla u-land, Italien?
Låtom oss göra en liten utvärdering av denna finfina plats:
MAT
Varför envisas vi norr om Alperna med råvaror? Dom är ändå bara skit häruppe.
Om du köper en tomat på ditt lokala Konsum så går du hem med en blekrosa historia som till hälften består av vatten.
Går du till grönhandlarn nere i Italien, ja, då kommer du istället hem med en muskelknutte till tomatjävel, vars kött är kadmiumrött och fast som hullet på en olympisk gymnast. Smaken? Som att äta rent solljus.
Italienarna stoltserar med världens bästa kök. Att jämföra den med svensk husmanskost är som att busa en pitbull på ett spädbarn med leukemi. Vad i helvete är ärtsoppa liksom?
Allt smakar bättre i Italien, och den som inte håller med mig är en smutsig jävla persier som kan dra åt helvete med sina jävla mandlar och dadlar.
SPORT
Vem är världmästare i fotboll? Indien kanske? Nej just det, Italien.
Det är egentligen nog sagt i frågan, men en sak lärde jag mig den hårda vägen: jag vart övertygad om att Sverige tagit fler medaljer än Italien i vinter-OS, varför jag slog vad om det. Det kostade mig 100 spänn.
MODE
Jag är inte bög eller så, men jag svär min trohet till Dolce & Gabbanas och Cavallis vulgomode; riktiga kvinnor klär sig i leopardmönster och guld.
Faktum är att jag i skrivande stund har på mig ett armbandsur från just D&G, ett utslag av min raffinerade smak.
KLIMAT
Just detta jag ville komma till: varför envisas med att åka till en sandstrand i jävla Thailand när det finns tusen gånger finare sådana inom civilisationens gränser?
Som tur är slipper en i Sardinien både blekfeta svenska barnfamiljer – pappa med svällande buk över färglada badbrallor modell pedofil; mamma med kejsarsnittsärr tvärs över bilringarna och tre dagars stubb runt bikinilinjen; barnen Vanessa och Kevin – och dom medföljande pederasterna.
Men ey, var och en blir salig på sin tro.
KVINNOR
Det är med människoraser som det är med droger: ju mer dom kombineras desto bättre.
När araberna drog fram runt Medelhavet och våldtog forntidens spanjorskor och italienskor lade dom grunden för en överlägsen typ av kvinnor: mellanösternsk passion och olivfärgad hy kombinerat med västerländskt hyfs och allmän överlägsenhet.
Dom är eldiga, italienskorna, och förtvivlat svartsjuka. Och är inte svartsjuka egentligen det yttersta beviset på sann kärlek?
TV
När jag först såg italiensk tv så ryggade jag tillbaka, fast i konventionellt tänk som jag är. Men vid närmare eftertanke är det ju faktiskt grejen: självklart Tottis fru har en självskriven plats som ögongodis i den italienska motsvarigheten till Uppdrag Granskning! Ty vad är egentligen avslöjande tevejournalistik utan en storbystad blondin? Odynamiskt, är vad.
Plus att alla pratar hemspråk på italiensk tv. Sverige tror sig vara så jävla ballt bara för att utländska program inte dubbas. Men vad är egentligen textremsor om inte ett hånfullt sätt att hålla arbetslösheten bland skådespelare på rekordnivå? Det hade dessutom lärt ungarna i förorten att tala ordentlig teatersvenska istället för att... jag vet inte. Odla mustasch vid 11 års ålder kanske?
Såhär kan vi fortsätta i all oändlighet om allt från kultur till bilar.
Och ni, ni kan dra åt helvete med er midsommar och surströmming.
lördag 26 januari 2008
20. Embolism
Alla gamla inlägg är -som ni ser - raderade.
Det är ert fel.
Eldprovet var inlägget om spökplumpen vs. horan och madonnan, vilket ni fullkomligt misslyckades med. En stack på semester i en vecka och möttes vid hemkomst av två ynka kommentarer! Det var inte ett dugg som en schlager, mer som att upptäcka blod i avföringen.
Lyckligtvis är bloggen inte riktigt död, än; jag kommer nu räkna ner från 20, och om inte samtliga tjugo inlägg möts av idel jubel och glada miner, ja, då får ni se er om i stjärnorna efter en ny blogg av min kaliber.
Nu är bollen på er efterblivna planhalva, och medan jag väntar på att ni ska greppa ansvaret som vilar på era omanliga axlar så ska jag blåsa luft upp i fittan på tjejen som i skrivande stund ligger och väntar på mig i rummet bredvid.
Toodeloo!
Det är ert fel.
Eldprovet var inlägget om spökplumpen vs. horan och madonnan, vilket ni fullkomligt misslyckades med. En stack på semester i en vecka och möttes vid hemkomst av två ynka kommentarer! Det var inte ett dugg som en schlager, mer som att upptäcka blod i avföringen.
Lyckligtvis är bloggen inte riktigt död, än; jag kommer nu räkna ner från 20, och om inte samtliga tjugo inlägg möts av idel jubel och glada miner, ja, då får ni se er om i stjärnorna efter en ny blogg av min kaliber.
Nu är bollen på er efterblivna planhalva, och medan jag väntar på att ni ska greppa ansvaret som vilar på era omanliga axlar så ska jag blåsa luft upp i fittan på tjejen som i skrivande stund ligger och väntar på mig i rummet bredvid.
Toodeloo!
fredag 25 januari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
