Råttor är underjordens duvor, ena veritabla smittohärdar någonstans mittemellan stora möss och små hundar. Det finns absolut inget positivt att säga om dom, utan en kan bara med skräckblandad avsky imponeras av deras groteska överlevnadsförmåga.
Grejen är att vår existens är mer bräcklig än deras, och en av poängerna med att vara människa är vår överlägsenhet mot andra djur: vi kan alltid jaga och äta dom till döds. Men när kärnvapenländerna väl utbytt sina arsenaler och jorden är förpassad till en hög infertilt grus, ja, då kommer råttorna ostört äta våra radioaktiva lik.
Av dessa anledningar finner jag det för ondo av Pixar att på antropomorfiskt manér framställa råttor som gulliga sällskapsdjur i filmen ”Ratatouille”.
Titelns protagonist är en råtta med utmärkt lukt- och smaksinne som hamnar på drift i Paris och där inleder en karriär som spökmatlagare åt en misslyckad kock, i en film som passar hela familjen!
Några grejor jag tänkte på då jag såg den:
1. Restaurantkritiker är inte fruktade celebriteter som sitter i gigantiska palats och skriver opinonsskapande prosa, snarare anonyma fattiglappar i eländiga lägenheter som skriver för en publik på typ 50 pers. Lite som musikrecensenter, det vill säga. Eller bloggare.
2. Råttor förökar sig som galningar. I Ratatouilles koloni är alla killar. Är dom bög eller?
3. Varför har kockyrket så hög status? Att laga samma rätt om och om igen på löpande band bland vassa och glödheta riskmoment påminner mer om att jobba på Volvo än att komponera en symfoni.
Jag ger “Ratatouille” 5/10: ganska bra för att vara tecknad film, men jävligt overklig.
onsdag 27 februari 2008
15. Ratata
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Inte för att nån bryr sig, men råttornas framgång beror bara på människan. Om vi alla nuke:ade varandra skulle råttpopulationen krascha när all vår skit försvann. Ut och jaga i skogen? Det vore upp till bevis för råttans överlevnadsförmåga.
Jag arbetade i köket på en medelmåttig restaurang vid mina yngre år. Då kallade vi våran kökschef för "råttan". Undra om han är upphov till någon av karaktärerna!?
Näe va, DET skulle vara overkligt!
Som min vackra fröken sa när vi såg Kill Bill: Det här är en film, och den kan ibland vara lite overklig. :)
Trots att slippery och mayday redan har rört vid det, så måste det ändå sägas: "overkligt" är en sorgligt underskattad fras när det kommer till filmkritik.
Det som är mest orimligt och oansvarigt av filmskaparna är ju att försöka lura i oss att en råtta kan ha samma referensramar som en människa. Om en människa skulle kunna prata råttspråk och vice versa skulle ju ingen av dem förstå varandra ändå. Referensramarna är för olika.
Jag tycker det är fullt rimligt att framställa råttor som människor. Skillnaden mellan arterna är ju egentligen särskilt stor. Man fylls tex av samma kvalmiga äckelkänsla i maggropen av kontakt med såväl råttor som människor. Det är väl främst detta som Pixar försökt förmedla med filmen, dvs helvetet, det är andra människor, eller råttor.
du borde tzgit upp hygien-frågan med att ha små gnagare i köksmiljöer.
annars en utmärkt filmrecension.
Jag skulle vilja säga att man kan likna din och betas blogg med Daft Punks två första skivor. Båda är bra, med Homework är både tyngre och phetare. Och du har sannerligen gjort din hemläxa.
Och angående råttor tror jag att råttans första tugga av äpplet var fyllt med meskalin, så egentligen står han han bland alla bögråttor och lagar mat åt en otacksam julgran.
jag �r Homework, men min favorit �r Human after All.
Skicka en kommentar