tisdag 15 juli 2008

1. Hej då, kuksugare!

Jag har levt i 23 år och vaknat varje dag av dessa. Det är i runda slängar 8400 morgnar, och jag har hatat varendaste en.
Det spelar ingen roll hur länge eller när jag sover, jag vaknar med dödslängtan oavsett. Den första tanken som går genom mitt huvud då alarmet ringer är ”fan också, varför kan jag inte bara sova för evigt?”.
Jag har experimenterat med dygnsrytmer och sömnpiller och mat, men inget får mig att vakna pigg på morgonen. Är det verkligen rimligt att behöva starta dagen lidande, det är vad jag undrar. Varför vaknar alla andra glada och utvilade? Att sova är det nästan det bästa som finns, men det är inte värt det om det ska sluta i existensiell kris varje gryning.

Min granne gav mig en gång några kartor Ritalin, vilka jag lekte ganska friskt med. Första gången jag tog det gick jag upp i spinn och städade hela lägenheten på 20 minuter, och resten av ruset spelade jag Xbox med myopisk koncentration. Jag började ta det varje fredag morgon, som en liten styrketår inför veckoslutet och jag kunde som ett resultat stöka undan en hel veckas uppskjutet arbete. Mindre lyckat var när jag pulveriserade det och snortade det samtidigt som jag söp; bröstsmärtor och dödsångest följde som brev på posten.

Vad jag gillar med knark är inte alltid rusen i sig, utan möjligheten att kunna manipulera kropp och sinne. Till vardags är vi alla slavar under våra biologiska behov och undermedvetna impulser: vi har ingen fri vilja över våra handlingar, än mindre, säg, vår törst. Därför är det så befriande att medelst piller, svampar, pulver och lösningsmedel sätta sin varelse på plats. Smärta, hunger, törst, verklighetsuppfattning, reflexer, överlevnadsinstinkt, sexdrift... sköra korthus allihopa, vilka jag ämnar underminera.

Hur som helst: det enda som funkat för att vakna pigg är att förbereda två linor kokain vid nattduksbordet. Det är dock för omständligt för att utvecklas till vana. Så varför brottas mot problemet? Det är bättre att bara acceptera alltings elände. Därför har jag bestämt mig för att ta livet av mig en morgon. Inte imorgon kanske, men när ni minst förväntar er det.

Jag har nyss flyttat från en skitfin lägenhet till en mindre fin sådan. Varför? För jag hade inte råd längre. Detta gör mig ledsen, men jag hoppas det visar sig vara ett klokt beslut när väl inflationen seglar förbi 4%-strecket.

Vad jag försöker säga är: den här bloggen är slut, tillsammans med så mycket annat i mitt liv: min pigghet, min fina lägenhet, mina synapser. Hoppas det smakade medan det varade. Äventyret fortsätter här istället:

http://www.fuckstep-debatten.blogspot.com

Friends 4-ever,
The Artist Formerly Known as Blodmagnet

onsdag 9 juli 2008

2. Gästblogg: Johannes Nilssons Biffskola

Snart är det slut på Blodmagnet, men inte utan lite johannesnilssonsk fyrverkeri först. Han behöver ingen vidare introduktion, så mycket nöje:

Det största problemet med Internet är som alla vet lättillgängligheten, som innebär att absolut vem som helst får komma till tals. Så vad göra, när slöddret tar sig ton? En skola förespråkar ”det upphöjda lugnet”, som innebär att låtsas som ingenting, det vill säga samma metod som högstadietjejer använder när de ”fryser ut” någon. Då du inte vill bete dig som en högstadietjej är du alltså tvungen att ge svar på tal, och det är förstås rätt; enkla människor behöver lära sig att hålla tyst när det högre ståndet talar. Faran är dock att du genom att ge dig in i samtal erkänner din motståndares värde som människa, och det är ju motsatsen du är ute efter. Du måste därför till varje pris undvika att:

1. Sänka dig till din motståndares nivå genom att ge uttryck för några som helst känslor utöver ett upphöjt förakt.

2. Höja din motståndare till din nivå genom att tala till denne som den vore en vuxen, det vill säga välbalanserat, med förnuftiga argument.

Så här gjorde jag när jag fick ett tjuvnyp på Betas blogg häromsistens:

Motståndaren (Till Beta): Du var väldigt proffsig på TV. Men allvarligt, du är mer beläst än att bara hänga i röven på andra s.k skribenter/författare. Kom igen nu, gå inte på upptrampade stigar. Lycka till! Skapa nytt!

Jag förstår genast två saker:

1. Skribenten är dum i huvudet.

2. Med ”andra s.k skibenter/författare” menar hon bland annat mig.

Och ingetdera kan ju tolereras, minst av allt i kombination.

Jag (Till Beta): ...och så fort det visat sig att du är snygg fylls kommentarsfältet av en massa fnittrande fruntimmer.

Då dom fem föregående kommentarerna alla skrivit av kvinnor, kan det hela tolkas som ett allmänt skämt, helt i Betas egen anda. Möjligt är förstås att vem som helst av kvinnsen ifråga tar illa upp, men då har jag i vart fall ett allmänt tjafs, roligt nog i sig, i vilket min motståndare sannolikt kommer blanda sig i. Resultatet blir emellertid bättre än jag vågat hoppas på.

Motståndaren (Till mig): Du skriver dåligt, och är ful. Vem fnittrar? Din fru?

Det gäller alltså att göra dom arga, så att dom i sin affekt missar såna uppenbara saker som att min kommentar handlade om just utseendefixering. Att hon dessutom inte kan låta bli att dra in min familj, som en jiddrig liten kicker, unnar jag mig att låta bli att ens kommentera.

Jag (Till motståndaren): Lite nära till känslorna? En man hade annars knappast bekräftat det jag skrev genom att genast ta upp mitt utseende, eftersom vårt kön framförallt utmärks av självbehärskning och förmågan till rationellt tänkande.

Jag fortsätter alltså på det inslagna spåret en liten stund, användandes just den typ av retorik som gjort Beta så populär. Den nästan löjligt uppenbara ironin i det hela understryker hon direkt.

Motståndaren (Allmänt): Alla stora människor har idoler. Vissa väljer från fel korg.

Hon erkänner dessutom min högre ställning: Beta är en ”stor människa”, medan jag i min tur är hans ”idol”. Jag börjar nästan tycka synd om henne, men behärskar mina känslor, som det anstår en man. Men vad ska jag svara, utan att framstå som om jag sparkar på ett cp som ramlat ut ur rullstolen? (Dessutom bör du inte svara på allmänna utsagor av det här slaget. Det är du som agerar, motståndaren som reagerar) Då slår det mig att jag i mitt förra inlägg inte uttryckte mig helt korrekt.

Jag (Allmänt): Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. "Förmågan att tänka rationellt" ska det förstås stå. Jag har ägnat kvällen åt att läsa engelsk text, och den förhatliga engelska grammatiken smittade av sig.

Som enskild taktik kan utfrysning alltså vara på sin plats ibland, som när förnämt folk låtsas att dom inget hör när någon tarvlig uppkomling trampat i klaveret. Faran finns förstås att det hela kan rinna ut i sanden, och jag tycker inte riktigt att jag satt henne på sin rätta plats. Men att tjata sin motståndare tillbaks i ringen kommer förstås inte på fråga, särskilt inte efter att ha tagit till det upphöjda lugnet. Men det är lugnt, en minut senare:

Motståndaren (Till mig): Och en annan sak, Johannes. Kallar du dej själv för författare? Tycker du själv att din första bok påverkade människor och samhället? Eller var det bara en vanlig "runk-dagbok"? Jag vet vad jag tycker.

För sent har hon insett det löjliga i att kommentera mitt utseende. Nu försöker hon höja sin nivå, från kickerbrud till elevrådstönt, genom att börja prata om ”människor och samhället”. Dock utan att ha lyckats behärska sina känslor, (En kan verkligen höra hennes röst i upprörd halvfasett: ”Och en annan sak”, ”runk - dagbok”, ”jag vet vad jag tycker”) vilket understryker min andra kommentar. Även detta inlägg är dock svårt att ge sig på utan att sparka på det där omkullvälta cp:t

Jag (Till henne): "Påverkade människor och samhället"?

… så jag nöjer mig med att härmas, vilket dock med ett frågetecken efter också kan tolkas som att jag behöver ett förtydligande, att jag inte riktigt förstått, alltså en inbjudan till ett nytt inlägg. Jag slår av datorn och kollar på en film, och innan jag går och lägger mig har det kommit in.

Motståndaren (Till mig): Ja, eller din mamma eller dina likasinnade på nätet. Vem skriver du för? Vad vill du?
”Din mamma” är ju ett klassiskt sista ord från en förlorare, och redan nästa kommentar visar att jag fått stöd från den del av publiken som räknas:

Sign ”Anonym – homo” (Till motståndaren): Lingonvecka? Ta ditt jävla blödarhumör någon annanstans och kom aldrig tillbaka.... sugga!

... alltså den lägsta, vilken också är den största. Inlägget visar också vikten av att inte sjunka lågt; om du lämnar uppenbara smädelser av ”lingonvecka” - typen därhän, kommer dom lägre stånden ändå ta till dem åt dig. Utan att smutsa ned dig har du på så sätt:

1. Sårat din motståndare ytterligare. Det spelar ingen roll att påhopp av typen ”fråga efter mens”, ”utnämna till bög”, ”föreslå SFI” med mera är uttjatade och låga, på dom allra flesta människor biter dom ändå, vilket mobbare världen över visar varje dag.

2. Visat att du har massan på din sida. Nu är ju nätet lyckligtvis ingen demokratisk inrättning, varför behovet utav bifall ifrån vilket pack som helst är minimalt i sig. Dock fungerar det som värdemätare, då packet i regel sluter upp bakom den starkare i en konflikt, som schakalerna flockas när lejonet slagit bytet.

Det blir dock bara bättre, då nästa kommentar oavsiktligt gnuggar extra salt i såren, när denne i viss mån rycker ut till min motståndares försvar:
Anonym (Till Beta): hur känns det att ha läsare som kallar en upprörd kvinna för menstruerande sugga? gött eller gay?
När en välvillig iakttagare bekräftat den upprördhet jag påpekat i min första kommentar, får fiendens förnedring sägas vara fullständig. Min triumf är dock ännu inte total, men jag har å andra sidan en fråga kvar att svara på. Jag kommer genast på ett antal olika alternativ, men ibland är det bästa att hålla det enkelt.

Jag (Till motståndaren): Jag skriver för mina fans

Jag har en fortsättning klar, men att svara alldeles för långt är återigen att tillerkänna sin motståndare för högt människovärde. Jag räknar dock helt kallt med att få svar på så stöddigt tal, och jag vet ungefär vad det svaret kommer bli. Och mycket riktigt, nästa morgon:

Anonym (Till mig): ALLA 81 stycken

Min motståndare har visserligen dragit sig tillbaks för att slicka sina sår, men någon anonym fegis har förstås nappat på det feta betet. Det är bara att slå till.
Jag (till anonym fegis): Alla 22 snarare. Men jag håller med Hitler, det är kvaliteten som räknas. Så länge bättre folk gillar det jag skriver kommer ni andra förr eller senare börja låtsas som om ni också gör det.
Jag hade själv gått ut med mina löjligt låga försäljningssiffror i det tidigare nämnda tv - programmet, som var 81 för den första boken och 22 för den andra. Som tur var valde anonym fegis att håna mig med den förstnämnda siffran, vilken jag ödmjukt kunde revidera ned; varje riktigt fan har ju köpt bägge två.

Därpå till mitt verkliga ärende: att smickra mina fans och pissa på mina fiender i ett och samma svep, så att mina anhängare stärks i sin övertygelse samtidigt som jag ökar mina motståndares hat, vilket vidgar den viktiga klyftan mellan oss och dom. (En viktig tumregel dock: om du ska hänvisa till någon som Hitler, är det viktigt att hänvisningen är klok och relevant. På så sätt är du inte en tönt som försöker provocera, utan bara fördomsfri och osentimental nog för att hämta kunskap ur vilka källor du vill) Och med detta kan jag äntligen avsluta, och dra mig tillbaka som obestridd segrare.

Nu vet ni. Sätt nu ner foten så fort slöddret tar sig ton i fortsättningen.

onsdag 4 juni 2008

3. SATC? SATS?

I helgas såg jag SATC-filmen. Den handlar om hur det är omöjligt att förlåta män för deras snedsteg och tvivel.
När Carrie – i vanlig ordning utstyrd som en judisk transvetit på rymmen från konventionell skönhet – precis ska gifta sig med Mr Big så känner han sig lite nervös inför att ta ett så stort steg, varför han vänder på klacken och flyr. Han tar sig dock samman och återvänder, men det är ju OFÖRLÅTELIGT att för tio minuter få kalla fötter, så Carrie ställer till med en SCEN, denna mäns absoluta mardröm. Hon faller i koma så sorgsen hon är, men peka ut det kvinnliga problem som inte kan lösas av att klippa och färga håret och du pekar på allas vårs oundkomliga dödlighet.
Samtidigt ligger Steve med en annan kvinna eftersom hans fru är frigid, varför hon bestraffar honom i sju svåra år. Samantha på sin kant osar av sexighet då hon dekorerar sin nakna kropp med sushi, det vill säga alla mäns hemliga fantasi! Charlotte bevisar å andra sidan att det enda sättet en kvinna kan bli riktigt glad och lyckad på är genom att bli biologisk mor.
I slutet av filmen gifter sig Carrie och Big trots allt. Samantha gör slut med sin pojkvän för att hon inte längre kan betvinga sin slampighet och Steve – den dumma saten – faller än en gång in i sin roll som toffel. Slutet gott, allting gott, alltså!
Det bästa med filmen var dock reklamen före, som uteslutande var för rakhyvlar, parfym och Bailey’s. Det senare bevisar en gång för alla att det är oacceptabelt för en man att dricka skiten.

2/5

fredag 16 maj 2008

4. Gästblogg: Sebastian Suarez-Golborne

Blodmagnet har gjort sin beskärda del hittepåkrönikor och låtsasgästbloggar, så jag vill bara börja med att klargöra att detta är den äkta varan. Jag träffade honom för första gången för sisådär ett år sedan, och jag kan avslöja att han inte ser ut som man skulle kunna föreställa sig. För det första är han väldigt kort, typ 155 cm, och så har han ett gulligt glapp mellan framtänderna. Annars är han väl en ”hipster” typ.
I alla fall så har jag tidigare frågat honom om jag får skriva ett inlägg, och sehär, det fick jag. Fett soft.
Jag vill ta tillfället i akt och skriva om min dånande tinnitus, vilken fler människor borde vara medvetna om. Det är en mardröm i ständig påslagen THX och soundtracket till mitt liv, och det senare slogs i spillror till följd av det tidigare.
Det började med ett försiktigt pipande efter för många kvällar i dåligt riggade klubbar. Det var ett skämt först: jag bara ”så detta är tinnitus? Vadan hypen?”. Pipet var lätt att glömma, inte värre än surret från lysrören på kontoret.
Efter några månader av ständigt häng på Spyan och Teatron tilltog pipet i volym och blev ett mer stadigt ”UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU”. Att somna blev marginellt svårare, men det gick fortfarande.
Efter ett DJ-gig på Grodan – då jag i sanningens namn var lite väl toppad och därför inte tänkte på att stänga av monitorerna emellanåt – märkte jag att ringandet var värre än någonsin. UUUUUU:andet hade nu fått sällskap av ett EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE:ande, som en telefonsignal. Att somna blev nu ett debacle av episka proportioner, och även det vardagliga livet blev outhärdligt: det var omöjligt att koncentrera sig på ett samtal än mindre en text med ett skriande oljud perpetuellt påslaget.
Vad jag dock märkte var att tinnitusen försvann i bakgrunden när jag dels snortade ladd, dels låg med tjejer. Jag inbillade mig dessutom att effekten i det senare fallet var starkare om jag fick komma i tjejen, och det blev något av en tvångsmässigt ritual men även en ändlös serie övertalanden om att få göra det.
När jag sade upp mig från mitt jobb på Stureplan var jag ett vrak på alla håll och kanter, och jag sökte alternativa metoder för att lindra mitt lidande. Örtmediciner, akepunktur, KBT, hypnos... Inget funkade, och prospektet över att behöva leva resten av livet med ett gällt EEEEEEEEEE och UUUUUUUUUUU på repeat var inte så hett. Självmord framstod allt mer som ett rimligt alternativ, en tanke som kanske drevs på en smula av min koksångest.
Vad som i slutändan räddade mig var min kristna tro. Mina föräldrar är från Chile och hardcore katoliker, och när jag en dag hemma hos dom bröt ihop så tog dom med mig till prästen, för vilken jag biktade mig och förklarade hur tinnitusen drev mig till dödslängtan. Genom hårt arbete och bön skriver jag här idag och kan säga att jag är botad: tinnitusen är förvisso fortfarande där, men nu har jag bönens kraft till mitt förfogande. Jag är numera ren, spelar mycket piano och har till och med träffat en tjej jag inte bara vill använda som ångestdämpande knulldocka. Livet leker!

Yours,
SSG

fredag 9 maj 2008

5. Chickiti kao waow!

Den senaste tiden har jag mest suttit framför stora excelblad och använt min skarpa hjärna till att jämföra kolumner och dra slutsatser av dessa. Så där fick du, SYO-konsulent: det går att uppnå sin dröm om en tror på sig själv och siktar mot stjärnorna.
Eftersom jag som man har den könsunika förmågan att göra flera saker simultant så har jag med samtidigt med slitet ovan lyssnat på P3 - jepp, numera kan en lyssna på radio på ”webben” – och det är en speciell upplevelse: P3 verkar numera sända utifrån ambitionen att ingen ska lyssna, alternativt att det ska användas som skvalmusik på särskolor. Vem annars tolererar kombinationen Hanna Fahl och svensk målbrottsindie? Oj, jag glömde: svenska folket.
Och vad är dealen med att halva programtablån består av Svenska för invandrare? Lyckligtvis verkar dom sköna guzzarna bara få prata i 20 sekunder innan dom avlöses av likaledes inkvoterade Sebastian Tellier och Adam Tensta. Tack P3:s musikläggare, som breddar mina horisonter till panoramiska dimensioner.
Humorns fana hålls dock högt: finns det egentligen något roligare än dialekthumor? Ja, det vore i så fall ordvitsar, eller skenavrättningar.
Framåt kvällen är det bögradio för hela slanten: Perez Hilton och Tors Hammar turas om att leda Kvällspasset, där dom läspar och viftar på sina lillfingrar som om jordens undergång var imorgon och det var slut på GHB. Public service så in i bomben det.

Jag har ett förslag: varför inte bara slå ihop alla program till ett? En kurdisk bög och Hanna Fahl kan tillsammans härma gotländska (”jaeg jillaer KEEENOOO!” HAHAHA!) och intervjua svenska anakronismer, och dom olika specialinriktade musikprogrammen – Hiphop, Soul, Rytm et al – kan å sin sida amalgameras till P3 Neger. Kosteffektivisering det.

Själv är jag bara glad över att mina skattepengar går till kriget i Irak och inte SR.

onsdag 30 april 2008

6. Manlighet 2008

Ut: kunna laga mat
In: administration

Kommer ni ihåg då vanliga män fick livstilsråd av homosexuella? Det var dystra tider som vi dock numera kan skratta åt: ”hahaha, jävla bögar i lila skjortor och silverbyxor”, kan vi skratta. Men en av dessa perversionernas utposter håller fanan hög än, och det är villfarelsen att en man ska kunna laga mat. Här är omständigheterna under vilka du som man får laga mat:
1. någon sätter en pistol mot ditt huvud och tvingar dig

Nej, framtiden är att administrera matlagningen. En säger ”jag känner för lasagna, och såhär bör vi gå till väga”, varpå någon – ett barn och/eller kvinna – fixar den triviala, praktiska biten. Så tänker en ledare.

Ut: slicka fitta
In: suga kuk
Vem som helst kan slicka fitta, faktum är att den som misslyckas med största sannolikhet är bög. Det krävs dock en riktig karl för att suga kuk. Kvinnor tenderar nämligen vara urusla på det: deras grunda svalg och lättretade kräkreflexer gör dom liksom genetiskt ovärdiga uppgiften.

Ut: vara bra i sängen
In: kunna använda skjutvapen

Det här är förvisso relaterat till ovanstående punkt, men där fittslickeri är ett symptom är vanföreställningen om att män ska vara bra i sängen själva sjukdomen. Det var Donnie D som uttryckte det bäst: att ha sex är som att spackla en vägg, det är ball i fem minuter tills en inser att väggen är 25 kvadratmeter och varje kvadratcentimeter måste spacklas. Och vad är poängen egentligen? Den roliga biten är att imponera på andra killar med att ha lägrat en snygg tjej, inte lägringen i sig.
Från och med nu är det desto ballare att kunna hantera skjutvapen: det är bra mycket coolare att kunna skruva ihop en M16 med förbundna ögon än att knulla med dito.

Ut: Dansa
In: Få det att regna

Om dans är vertikalt sex så är att kasta dollarsedlar på en hora vertikalt förspel. Fast jag föredrar nog att få det att hagla, dvs att knyckla ihop sedlarna och kastar dom i ansiktet på henne.

tisdag 22 april 2008

7. Tribalism

Det började med ett tribalinspirerat mönster jag kladdade ner medan jag satt i telefon en dag. Det blev bara mer och mer komplicerat, tills jag hade fyllt hela det linjerade pappret och fortsatte på nästa. Det var inspirerat av vågor, spjutspetsar och blommor, som gripna ur ett kollektivt, uråldrigt krigarmedvetande. Långt efter att samtalet var över satt jag där, lutad över kollegieblocket, och fyllde i konturerna av tusen och åter tusen hajtänder. Tolv tuschtunga sidor senare hade jag alla tribalmönsters moder för händerna. Jag tejpade ihop skarvarna och vek ihop mitt mästerverk.

Dagen efter gick jag med mönstret till närmaste tatuerare. Han stirrade klentroget då jag vecklade ut sidorna över disken. ”Det här vill jag ha över halva min överkropp” sade jag och pekade demonstrativt på mönstret. ”Hur mycket kommer det kosta?”
Han följde mönstret med blicken som för att mäta det med ögonmåttet hanses. ”10.000 spänn” blev hans kalkyl. Det var ett rimligt pris för att föreviga detta tribala mästerverk, men det var pengar jag inte hade. Det var dock ett överkomligt problem jag ämnade lösa.

”Kan du låna mig 10.000 kronor?”
Hon tittade upp från morotsskärandet och på mig, med samma klentrogenhet som tatueraren.
”Vad behöver du 10.000 kronor för?” frågade hon mig.
”Jag bara behöver det” menade jag.
Hon visste att jag visste att hon hade pengarna: hon var en flitig liten ekorre och hade sparat ihop ett ordentligt kapital, vilket hon ämnade använda som deposition på en lägenhet en dag. Men 15 lax hit eller dit kunde omöjligen spela någon roll.
”Det är mycket pengar” klagade hon.
”Vadå, litar du inte på mig?” kastade jag i hennes ansikte. Hon kunde förvisso inte lita på mig, notoriskt otrogen som jag var, men det visste hon inte om, så vadan denna tvekan?
”Klart jag litar på dig, men jag vill gärna veta vad du gör av pengarna. Har du något sorts finansiellt problem?” undrande hon brytt.
”Men din jävla kossa”, tänkte jag, ”varför kan du inte bara ge mig pengar!”. Istället sade jag:
“Nej, inga problem, men det finns en personlig grej jag gärna vill göra, typ min dröm, men jag vill inte säga något, för om det spricker kommer jag känna mig dum, men det är okej, om du inte vill så kan jag alltid ta ett sms-lån...”
Hon vek sig slutligen, om än med ett mått skepsis, men slutet gott allting gott.

En så stor tatuering tar ett tag att göra, och jag fick återkomma flera gånger: först för att göra konturerna, sedan för att fylla i dom. Det var en smärtornas karneval: efter ett tag får kroppen slut på dopamin och adrenalin, och du kan inte undkomma smärtan, men det estetiska ändamålet helgade blodet jag spall.
När tatueringen väl var fullbordad smörjde jag in den med salva var dag, som ett litet barn, eller vad en nu än nu annars smörjer in med salva. Jag var perfekt: mönstret hade ingått i symbios med mitt jag, mina muskler tycktes nu vara definierade av dess vilda vändningar och skarpa uddar. Jag VAR tribal.
Min flickvän var dock inte så imponerad, och jag gjorde därför slut med henne. Hon ville ha sina pengar tillbaka, men gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka, såvida det inte är en tatuering och du kan använda laser.