Ut: kunna laga mat
In: administration
Kommer ni ihåg då vanliga män fick livstilsråd av homosexuella? Det var dystra tider som vi dock numera kan skratta åt: ”hahaha, jävla bögar i lila skjortor och silverbyxor”, kan vi skratta. Men en av dessa perversionernas utposter håller fanan hög än, och det är villfarelsen att en man ska kunna laga mat. Här är omständigheterna under vilka du som man får laga mat:
1. någon sätter en pistol mot ditt huvud och tvingar dig
Nej, framtiden är att administrera matlagningen. En säger ”jag känner för lasagna, och såhär bör vi gå till väga”, varpå någon – ett barn och/eller kvinna – fixar den triviala, praktiska biten. Så tänker en ledare.
Ut: slicka fitta
In: suga kuk
Vem som helst kan slicka fitta, faktum är att den som misslyckas med största sannolikhet är bög. Det krävs dock en riktig karl för att suga kuk. Kvinnor tenderar nämligen vara urusla på det: deras grunda svalg och lättretade kräkreflexer gör dom liksom genetiskt ovärdiga uppgiften.
Ut: vara bra i sängen
In: kunna använda skjutvapen
Det här är förvisso relaterat till ovanstående punkt, men där fittslickeri är ett symptom är vanföreställningen om att män ska vara bra i sängen själva sjukdomen. Det var Donnie D som uttryckte det bäst: att ha sex är som att spackla en vägg, det är ball i fem minuter tills en inser att väggen är 25 kvadratmeter och varje kvadratcentimeter måste spacklas. Och vad är poängen egentligen? Den roliga biten är att imponera på andra killar med att ha lägrat en snygg tjej, inte lägringen i sig.
Från och med nu är det desto ballare att kunna hantera skjutvapen: det är bra mycket coolare att kunna skruva ihop en M16 med förbundna ögon än att knulla med dito.
Ut: Dansa
In: Få det att regna
Om dans är vertikalt sex så är att kasta dollarsedlar på en hora vertikalt förspel. Fast jag föredrar nog att få det att hagla, dvs att knyckla ihop sedlarna och kastar dom i ansiktet på henne.
onsdag 30 april 2008
tisdag 22 april 2008
7. Tribalism
Det började med ett tribalinspirerat mönster jag kladdade ner medan jag satt i telefon en dag. Det blev bara mer och mer komplicerat, tills jag hade fyllt hela det linjerade pappret och fortsatte på nästa. Det var inspirerat av vågor, spjutspetsar och blommor, som gripna ur ett kollektivt, uråldrigt krigarmedvetande. Långt efter att samtalet var över satt jag där, lutad över kollegieblocket, och fyllde i konturerna av tusen och åter tusen hajtänder. Tolv tuschtunga sidor senare hade jag alla tribalmönsters moder för händerna. Jag tejpade ihop skarvarna och vek ihop mitt mästerverk.
Dagen efter gick jag med mönstret till närmaste tatuerare. Han stirrade klentroget då jag vecklade ut sidorna över disken. ”Det här vill jag ha över halva min överkropp” sade jag och pekade demonstrativt på mönstret. ”Hur mycket kommer det kosta?”
Han följde mönstret med blicken som för att mäta det med ögonmåttet hanses. ”10.000 spänn” blev hans kalkyl. Det var ett rimligt pris för att föreviga detta tribala mästerverk, men det var pengar jag inte hade. Det var dock ett överkomligt problem jag ämnade lösa.
”Kan du låna mig 10.000 kronor?”
Hon tittade upp från morotsskärandet och på mig, med samma klentrogenhet som tatueraren.
”Vad behöver du 10.000 kronor för?” frågade hon mig.
”Jag bara behöver det” menade jag.
Hon visste att jag visste att hon hade pengarna: hon var en flitig liten ekorre och hade sparat ihop ett ordentligt kapital, vilket hon ämnade använda som deposition på en lägenhet en dag. Men 15 lax hit eller dit kunde omöjligen spela någon roll.
”Det är mycket pengar” klagade hon.
”Vadå, litar du inte på mig?” kastade jag i hennes ansikte. Hon kunde förvisso inte lita på mig, notoriskt otrogen som jag var, men det visste hon inte om, så vadan denna tvekan?
”Klart jag litar på dig, men jag vill gärna veta vad du gör av pengarna. Har du något sorts finansiellt problem?” undrande hon brytt.
”Men din jävla kossa”, tänkte jag, ”varför kan du inte bara ge mig pengar!”. Istället sade jag:
“Nej, inga problem, men det finns en personlig grej jag gärna vill göra, typ min dröm, men jag vill inte säga något, för om det spricker kommer jag känna mig dum, men det är okej, om du inte vill så kan jag alltid ta ett sms-lån...”
Hon vek sig slutligen, om än med ett mått skepsis, men slutet gott allting gott.
En så stor tatuering tar ett tag att göra, och jag fick återkomma flera gånger: först för att göra konturerna, sedan för att fylla i dom. Det var en smärtornas karneval: efter ett tag får kroppen slut på dopamin och adrenalin, och du kan inte undkomma smärtan, men det estetiska ändamålet helgade blodet jag spall.
När tatueringen väl var fullbordad smörjde jag in den med salva var dag, som ett litet barn, eller vad en nu än nu annars smörjer in med salva. Jag var perfekt: mönstret hade ingått i symbios med mitt jag, mina muskler tycktes nu vara definierade av dess vilda vändningar och skarpa uddar. Jag VAR tribal.
Min flickvän var dock inte så imponerad, och jag gjorde därför slut med henne. Hon ville ha sina pengar tillbaka, men gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka, såvida det inte är en tatuering och du kan använda laser.
Dagen efter gick jag med mönstret till närmaste tatuerare. Han stirrade klentroget då jag vecklade ut sidorna över disken. ”Det här vill jag ha över halva min överkropp” sade jag och pekade demonstrativt på mönstret. ”Hur mycket kommer det kosta?”
Han följde mönstret med blicken som för att mäta det med ögonmåttet hanses. ”10.000 spänn” blev hans kalkyl. Det var ett rimligt pris för att föreviga detta tribala mästerverk, men det var pengar jag inte hade. Det var dock ett överkomligt problem jag ämnade lösa.
”Kan du låna mig 10.000 kronor?”
Hon tittade upp från morotsskärandet och på mig, med samma klentrogenhet som tatueraren.
”Vad behöver du 10.000 kronor för?” frågade hon mig.
”Jag bara behöver det” menade jag.
Hon visste att jag visste att hon hade pengarna: hon var en flitig liten ekorre och hade sparat ihop ett ordentligt kapital, vilket hon ämnade använda som deposition på en lägenhet en dag. Men 15 lax hit eller dit kunde omöjligen spela någon roll.
”Det är mycket pengar” klagade hon.
”Vadå, litar du inte på mig?” kastade jag i hennes ansikte. Hon kunde förvisso inte lita på mig, notoriskt otrogen som jag var, men det visste hon inte om, så vadan denna tvekan?
”Klart jag litar på dig, men jag vill gärna veta vad du gör av pengarna. Har du något sorts finansiellt problem?” undrande hon brytt.
”Men din jävla kossa”, tänkte jag, ”varför kan du inte bara ge mig pengar!”. Istället sade jag:
“Nej, inga problem, men det finns en personlig grej jag gärna vill göra, typ min dröm, men jag vill inte säga något, för om det spricker kommer jag känna mig dum, men det är okej, om du inte vill så kan jag alltid ta ett sms-lån...”
Hon vek sig slutligen, om än med ett mått skepsis, men slutet gott allting gott.
En så stor tatuering tar ett tag att göra, och jag fick återkomma flera gånger: först för att göra konturerna, sedan för att fylla i dom. Det var en smärtornas karneval: efter ett tag får kroppen slut på dopamin och adrenalin, och du kan inte undkomma smärtan, men det estetiska ändamålet helgade blodet jag spall.
När tatueringen väl var fullbordad smörjde jag in den med salva var dag, som ett litet barn, eller vad en nu än nu annars smörjer in med salva. Jag var perfekt: mönstret hade ingått i symbios med mitt jag, mina muskler tycktes nu vara definierade av dess vilda vändningar och skarpa uddar. Jag VAR tribal.
Min flickvän var dock inte så imponerad, och jag gjorde därför slut med henne. Hon ville ha sina pengar tillbaka, men gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka, såvida det inte är en tatuering och du kan använda laser.
onsdag 16 april 2008
8. När du talar om Engla med dina barn
De flesta barn har inte kunnat undgå att höra vad som har hänt Engla, 10. Många blir rädda och har svårt att förstå vad som hänt. Så här pratar du med dina barn:
Lägg samtalet på rätt nivå – barn förstår inte saker ur tomma luften, du måste vara beredd att förklara allt för dom, även saker dom inte har vett nog att fråga efter, typ detaljer och kontext.
Ljug inte och försök inte dölja dina reaktioner inför barnen. Visa i stället att det som har hänt är ganska trivialt och något vi alla kommer glömma inom sinom tid. ”Barn dör hela tiden”, kan du säga, ”även du”.
Skräm inte upp barnen. Visa att du är lugn och inte orolig, att du inte bryr dig, att detta för dig är som luft.
Fördöm brottet och förklara att de flesta vuxna aldrig skulle kunna göra någonting liknande, utan hade gått åt problemet helt annorlunda och med mer finess.
Om små barn undrar vad döden innebär, förklara med ett konkret och enkelt språk. Exempelvis: ”Om man slutat andas och hjärtat inte slår är man död. Man måste andas för att leva. Å andra sidan kan en andas och ändå vara hjärndöd, vilket är sak samma som att vara död. En kan också dö själsligt och emotionellt, vilket är ännu värre då du andas och känner men ändå är död inombords”. Det viktiga är att du påminner barnet om alltings förgänglighet och att både hon och alla hennes nära och kära kommer dö och att ingen kommer sakna er, lika lite som ni saknar Engla.
(Källa: Lotta Polfeldt, kurator hos Rädda Barnen.)
Så tänder du ett ljus för Engla
Närmare 225,000 personer hade i natt tänt ett ljus för Engla på Blodmagnets Frågespalt. Fortfarande finns chansen att tända ett elektroniskt ljus. Gå in i kommentarsfältet och fyll i ditt namn och din hemort, märk kommentaren ”Engla är ett namn i stil med Apple och Brooklyn”.
Lägg samtalet på rätt nivå – barn förstår inte saker ur tomma luften, du måste vara beredd att förklara allt för dom, även saker dom inte har vett nog att fråga efter, typ detaljer och kontext.
Ljug inte och försök inte dölja dina reaktioner inför barnen. Visa i stället att det som har hänt är ganska trivialt och något vi alla kommer glömma inom sinom tid. ”Barn dör hela tiden”, kan du säga, ”även du”.
Skräm inte upp barnen. Visa att du är lugn och inte orolig, att du inte bryr dig, att detta för dig är som luft.
Fördöm brottet och förklara att de flesta vuxna aldrig skulle kunna göra någonting liknande, utan hade gått åt problemet helt annorlunda och med mer finess.
Om små barn undrar vad döden innebär, förklara med ett konkret och enkelt språk. Exempelvis: ”Om man slutat andas och hjärtat inte slår är man död. Man måste andas för att leva. Å andra sidan kan en andas och ändå vara hjärndöd, vilket är sak samma som att vara död. En kan också dö själsligt och emotionellt, vilket är ännu värre då du andas och känner men ändå är död inombords”. Det viktiga är att du påminner barnet om alltings förgänglighet och att både hon och alla hennes nära och kära kommer dö och att ingen kommer sakna er, lika lite som ni saknar Engla.
(Källa: Lotta Polfeldt, kurator hos Rädda Barnen.)
Så tänder du ett ljus för Engla
Närmare 225,000 personer hade i natt tänt ett ljus för Engla på Blodmagnets Frågespalt. Fortfarande finns chansen att tända ett elektroniskt ljus. Gå in i kommentarsfältet och fyll i ditt namn och din hemort, märk kommentaren ”Engla är ett namn i stil med Apple och Brooklyn”.
måndag 14 april 2008
9. Engla
Vari ligger egentligen tjusningen med tjejer som stönar som horor när man knullar dom?
Det är vad du undrar när du som bäst ligger och pumpar henne. Vad den är så kan du inte förneka den: det gutturala gnyandet har en het linje rakt in i hjärnans mest primitiva delar, dom som som nu dikterar intensiteten med vilken du bearbetar hennes lilla fitta.
Åh gud, du kan knappt hålla dig, så för att köpa lite tid drar du dig ur och vänder bryskt på hennes späda kropp: du vill knulla henne som en hund. Din kuk slår mot hennes livmoderstapp, och hon stönar, bönar och ber i takt med dina höftrörelser. Oh yeah, visst gillar du det, va, din lilla hora! mumlar du för dig själv och torkar svetten från pannan.
Som grädde på det stönande moset är åldersskillnaden er emellan en fet jävla bonus: detta är ungdomens källa, du känner dig minst tjugo bast yngre med henne i dina muskulösa armar. Och vadå, som hon skriker och bölar är det klart att även hon får något i utbyte. Oh baby oh yeah!
Du går in i ett hypnotiskt stadium: dina pungkulor daskar hennes lilla stjärt, du drar i hennes hår bakifrån, du är på väg i i en återvändsgränd, nu är det bara att köra till slutet. Fransmännen kallar det för “den lilla döden”, och du kan svära på att din hjärna för en stund kortsluter när du pumpar dina safter i hennes inre. Du kan inte hejda ett skrik av njutning. Guuuuud jävlar fan i helvete!
När det väl är över och hon sköljt dina rester ur sin vagina förlorar du naturligtvis intresset för henne: detta är ju trots allt en mans mest ärliga stund på jorden, då han uträttat sitt verke och – åtminstone för en stund – skiter i kvinnors behag.
Hon verkar då rätt rejält sönderknullad, nästan katatonisk. Men hon kommer förhoppningsvis återfå sina krafter till imorgon, då du kommer återvända samma tid som brukligt: fasta rutiner är viktigt för senildementa.
Det är vad du undrar när du som bäst ligger och pumpar henne. Vad den är så kan du inte förneka den: det gutturala gnyandet har en het linje rakt in i hjärnans mest primitiva delar, dom som som nu dikterar intensiteten med vilken du bearbetar hennes lilla fitta.
Åh gud, du kan knappt hålla dig, så för att köpa lite tid drar du dig ur och vänder bryskt på hennes späda kropp: du vill knulla henne som en hund. Din kuk slår mot hennes livmoderstapp, och hon stönar, bönar och ber i takt med dina höftrörelser. Oh yeah, visst gillar du det, va, din lilla hora! mumlar du för dig själv och torkar svetten från pannan.
Som grädde på det stönande moset är åldersskillnaden er emellan en fet jävla bonus: detta är ungdomens källa, du känner dig minst tjugo bast yngre med henne i dina muskulösa armar. Och vadå, som hon skriker och bölar är det klart att även hon får något i utbyte. Oh baby oh yeah!
Du går in i ett hypnotiskt stadium: dina pungkulor daskar hennes lilla stjärt, du drar i hennes hår bakifrån, du är på väg i i en återvändsgränd, nu är det bara att köra till slutet. Fransmännen kallar det för “den lilla döden”, och du kan svära på att din hjärna för en stund kortsluter när du pumpar dina safter i hennes inre. Du kan inte hejda ett skrik av njutning. Guuuuud jävlar fan i helvete!
När det väl är över och hon sköljt dina rester ur sin vagina förlorar du naturligtvis intresset för henne: detta är ju trots allt en mans mest ärliga stund på jorden, då han uträttat sitt verke och – åtminstone för en stund – skiter i kvinnors behag.
Hon verkar då rätt rejält sönderknullad, nästan katatonisk. Men hon kommer förhoppningsvis återfå sina krafter till imorgon, då du kommer återvända samma tid som brukligt: fasta rutiner är viktigt för senildementa.
fredag 11 april 2008
10. Hej gamle vän,
Jag börjar få spel på allt. Häromveckan bröt jag från ingenstans ihop över hur eländigt urspårat mitt liv är, verkligen blev helt hysterisk och slog sönder saker och grät och ville ramla ihop i en klump på golvet och dö. Som en tonårig tjej, men tusen resor värre. Så jag har tagit mig i kragen och samlat mig en smula för att hamna på rätt köl igen, för att förändra mitt liv till det bättre. Jag vill liksom inte dö på mitt nuvarande jobb.
Men samtidigt är det en massa annat jag saknar i mitt liv, framförallt att göra vad jag vill, när jag vill. Saknar inte du det också, eller är det bara jag som är omogen? Men seriöst, jag är 23 år gammal, vad tusan gör jag i ett förhållande värdigt en 33-åring? Har jag verkligen levt mitt liv till fullo och nu bara väntar på att gifta mig och skaffa barn? För vad är nästa steg efter att leva, resa, äta och sova tillsammans, konstant, i två år?
Ju äldre jag blir desto värre person blir jag: jag trodde jag var progressiv och ball, jämställd och annorlunda, men jag är en vanlig jävla mansgris. Igår fick Johanna en löneökning, och jag vet att det inte borde störa mig, och jag är verkligen stolt över henne och så, men jag känner mig icke desto mindre obekväm att som kille tjäna mindre än min tjej. Förr har vi skämtat om det, sagt att det skulle vara ball att bli försörjd av sin hustru, men the fuck! Jag är ändå mannen, el honcho.
Problemet är heller inte att jag tjänar för lite, utan att hennes livsstil är så jävla krävande. Hon är inte en tjej som förväntar sig att jag ska köpa henne smycken och kläder, men hon vill resa, hon är BESATT av att resa. Hon bokar resor än hit än dit, och jag får punga ut ur arslet för flyg och hotell. Seriöst, jag har inte EN SPÄNN; jag har jobbat som ett svin i ett år konstant, och jag har inget att styrka det med. Hon bara ”jag vill åka till Buenos Aires nästa år! Vi kan använda min bonus!”. Ni99a say what??? Ska hon TA MED MIG dit? Ska hon BJUDA mig på en resa??? Ursäkta, men kan jag få tillbaka mina testiklar? Och tänk om jag INTE VILL åka till jävla kuk-Buenos Aires, tänk om jag hellre vill ha nog med pengar för att, jag vet inte, köpa ett par nya brallor? Jag har förklarat det tusen gånger för henne, och hon gör alltid avbön, bara för att i nästa vända säga ”oj titta, det finns jättebilliga flyg till Malaga på Easyjet!”.
Jag är seriöst olycklig, men inte deprimerad, ty jag vet att livet är ganska ball i grund och botten, men i alla fall. Ibland, bara ibland, drömmer jag om att ha en flickvän som jag inte föll för på grund av hennes utseende, utan för att hon är genuint rolig att vara med, som förstod att jag inte är en poetisk själ, utan en sarkastisk jävla fitta. För du har rätt: man vänjer sig vid ett utseende, det är inte en outtömlig källa till förnöjelse. Det finns en tjej på mitt jobb jag vet att jag skulle kunna få, och hon är snygg som fan, men hon bara ”jag gillar inte film”. Vadsa? Nä, hon GILLAR INTE film. Inte för att jag är intresserad av henne eller ens tänker i dom banorna, men förr hade jag inte brytt mig ett smack om hennes eventuella åsikter, bara jag fick vara i närheten av skönhet. Nu bara suckar jag och tycker hon är ett jävla CP. Inte gilla film.... the fuck?
Mina känslor går på känslors vis i vågor, och vissa dagar känner jag mig slikt, och andra bättre: dom dagarna vill jag gifta mig med Johanna, för det finns egentligen ingen bättre för mig. Andra dagar vill jag bara vara ensam och göra det man bör göra med snygga tjejer: utnyttja dom under en kort period och sedan gå vidare till nästa (fastän det i praktiken kräver en del hårt arbete), och göra det JAG vill göra och använda MINA pengar till det JAG vill köpa.
Det är möjligt att vi kommer flytta in i ett hus med hennes vänner efter sommaren. Om vi bortser från det faktum att hennes vänner är universums minst stimulerande människor att vara med, så kommer en av dom inneboendena vara en tjej från vårt gamla jobb som nu flyttat hit. Och jag jovar, hon har världens snyggaste jävla kropp. Det är som om Jesus själv hade designat den: petite, fast, aerodynamisk nästan. Hon är en otrogen slampa till karaktären, och jävligt osympatisk, men hon vore en erövring über alles.
Äsch, wtf sitter jag och skriver? Jag kan inte vara otrogen, jag har för mycket prestige och stolthet investerat i att inte göra Johanna besviken, att inte spela hennes låga förhoppningar i händerna. Men det är ändå det enda jag tänker på från dag till natt. Jag är en kliché på två ben, en helt vanlig kille fullkomligt identisk med varenda kille sedan mänsklighetens gryning. Och det är deprimerande.
Din,
Men samtidigt är det en massa annat jag saknar i mitt liv, framförallt att göra vad jag vill, när jag vill. Saknar inte du det också, eller är det bara jag som är omogen? Men seriöst, jag är 23 år gammal, vad tusan gör jag i ett förhållande värdigt en 33-åring? Har jag verkligen levt mitt liv till fullo och nu bara väntar på att gifta mig och skaffa barn? För vad är nästa steg efter att leva, resa, äta och sova tillsammans, konstant, i två år?
Ju äldre jag blir desto värre person blir jag: jag trodde jag var progressiv och ball, jämställd och annorlunda, men jag är en vanlig jävla mansgris. Igår fick Johanna en löneökning, och jag vet att det inte borde störa mig, och jag är verkligen stolt över henne och så, men jag känner mig icke desto mindre obekväm att som kille tjäna mindre än min tjej. Förr har vi skämtat om det, sagt att det skulle vara ball att bli försörjd av sin hustru, men the fuck! Jag är ändå mannen, el honcho.
Problemet är heller inte att jag tjänar för lite, utan att hennes livsstil är så jävla krävande. Hon är inte en tjej som förväntar sig att jag ska köpa henne smycken och kläder, men hon vill resa, hon är BESATT av att resa. Hon bokar resor än hit än dit, och jag får punga ut ur arslet för flyg och hotell. Seriöst, jag har inte EN SPÄNN; jag har jobbat som ett svin i ett år konstant, och jag har inget att styrka det med. Hon bara ”jag vill åka till Buenos Aires nästa år! Vi kan använda min bonus!”. Ni99a say what??? Ska hon TA MED MIG dit? Ska hon BJUDA mig på en resa??? Ursäkta, men kan jag få tillbaka mina testiklar? Och tänk om jag INTE VILL åka till jävla kuk-Buenos Aires, tänk om jag hellre vill ha nog med pengar för att, jag vet inte, köpa ett par nya brallor? Jag har förklarat det tusen gånger för henne, och hon gör alltid avbön, bara för att i nästa vända säga ”oj titta, det finns jättebilliga flyg till Malaga på Easyjet!”.
Jag är seriöst olycklig, men inte deprimerad, ty jag vet att livet är ganska ball i grund och botten, men i alla fall. Ibland, bara ibland, drömmer jag om att ha en flickvän som jag inte föll för på grund av hennes utseende, utan för att hon är genuint rolig att vara med, som förstod att jag inte är en poetisk själ, utan en sarkastisk jävla fitta. För du har rätt: man vänjer sig vid ett utseende, det är inte en outtömlig källa till förnöjelse. Det finns en tjej på mitt jobb jag vet att jag skulle kunna få, och hon är snygg som fan, men hon bara ”jag gillar inte film”. Vadsa? Nä, hon GILLAR INTE film. Inte för att jag är intresserad av henne eller ens tänker i dom banorna, men förr hade jag inte brytt mig ett smack om hennes eventuella åsikter, bara jag fick vara i närheten av skönhet. Nu bara suckar jag och tycker hon är ett jävla CP. Inte gilla film.... the fuck?
Mina känslor går på känslors vis i vågor, och vissa dagar känner jag mig slikt, och andra bättre: dom dagarna vill jag gifta mig med Johanna, för det finns egentligen ingen bättre för mig. Andra dagar vill jag bara vara ensam och göra det man bör göra med snygga tjejer: utnyttja dom under en kort period och sedan gå vidare till nästa (fastän det i praktiken kräver en del hårt arbete), och göra det JAG vill göra och använda MINA pengar till det JAG vill köpa.
Det är möjligt att vi kommer flytta in i ett hus med hennes vänner efter sommaren. Om vi bortser från det faktum att hennes vänner är universums minst stimulerande människor att vara med, så kommer en av dom inneboendena vara en tjej från vårt gamla jobb som nu flyttat hit. Och jag jovar, hon har världens snyggaste jävla kropp. Det är som om Jesus själv hade designat den: petite, fast, aerodynamisk nästan. Hon är en otrogen slampa till karaktären, och jävligt osympatisk, men hon vore en erövring über alles.
Äsch, wtf sitter jag och skriver? Jag kan inte vara otrogen, jag har för mycket prestige och stolthet investerat i att inte göra Johanna besviken, att inte spela hennes låga förhoppningar i händerna. Men det är ändå det enda jag tänker på från dag till natt. Jag är en kliché på två ben, en helt vanlig kille fullkomligt identisk med varenda kille sedan mänsklighetens gryning. Och det är deprimerande.
Din,
onsdag 9 april 2008
11. Gym
Jag har gått på gym regelbundet dom senaste åtta åren, med varierande mål och resultat. Den mest minnesvärda perioden var då jag började med styrkelyft.
Det började av en slump då jag i ett nummer av Flexx läste om en 13 veckor lång träningsplan: tanken var att jobba utifrån procentsatser av ens maxvikt och på så vis gå två steg framåt och ett steg bakåt mot ökad muskelmassa. Tonvikt lades på styrkelyftarmoment som marklyft, bänkpress och knäböj, vilket appellerade till mig: dessa var manliga övningar för riktiga karlakarlar, inget jävla tjafs med maskiner och silverhantlar.
Jag tränade utifrån programmet som vore det Bibeln: jag förde anteckningar, jag mediterade inför pass, jag åt konstant som funnes det ingen morgondag. Resultaten lät sig inte vänta och jag såg snart ut som en övergödd gås, vankande av och an med allt bredare röv.
Jag slet på gymmet med sådan övertygelse att jag tillfrågades vara med i en lokal styrkelyftartävling, vilken jag kom sist i då jag vägde för mycket och lyfte för lite. Det innebar slutet för den karriären, men jag går fortfarande gym, om än med mindre fanatisk övertygelse.
Jag har faktiskt gått på massvis av olika gym, och jag har lyckats kategorisera dess klientel:
BODYBUILDERN
Såvida du inte frekventerar Gold’s i Venice Beach så är det vanligtvis ont om riktiga bodybuilders på ett gym, ty det krävs en särskild typ av enfaldig människa för seriöst kroppsbyggande.
En skulle kunna tro att deras muskulösa framgångar är ett resultat av dom tusentals ton dom lyft och pressat genom åren, men det är bara halva sanningen. En sann bodybuildares tillvaro styrs av vad, hur och när han äter. Dom är besatta av näringsvärden, dom kan alla aminosyror på handens tio fingrar, ja, dom är riktiga savanter när det kommer till att äta nyttigt. Vad dom i gengäld saknar är smaklökar: muskeltillväxt är A och O, och om det innebär att mixa ägg, tonfisk, jordnötssmör och ris i en mixer så är det bara att fint svälja.
Vi vanliga dödliga har missletts till att tro att tre mål om dagen är rimligt, men det är fel: dagen är indelad i proteinshake, frukost, mellanmål, proteinshake, lunch, mellanmål, proteinshake, middag, kvällsmål och – le coup de grâce – en shake mitt i natten.
Det är klart barnen i Afrika svälter om dom inte äter 10 gånger om dagen.
En annan grej bodybuildern är besatt av är vila: gud förbjude om deras muskler skulle hamna i ett katabolt tillstånd av en för lång promenad! Men bodybuildern är förberedd och har alltid med sig en lunchlåda med ris och kycklingfilé om krafterna skulle svika.Bodybuildern är en riktig tönt.
DEN PERSONLIGA TRÄNAREN
Personliga tränare jobbar på gym och har som arbetsuppgift att träna, men har vanligtvis minst imponerande fysik på hela stället. Dom försöker se tuffa ut i sina pikétröjor, men deras sluttande axlar är bevis på deras dåliga yrkesval.
Där vanligt folk styrketränar med hjälp av vikter, hantlar och olika attraper så förlitar sig den personlige tränaren uteslutande på Bollen som träningsverktyg. Närhelst någon arm själ vänder sig till den personliga tränaren för påstådd expertis och hjälp, ja, då tar den personlige tränaren fram den stora Bollen och demonstrerar hur en kan ligga, rulla och jucka med den.
Du kommer dock märka att den tidigare nämnda bodybuildern förmodligen aldrig använt Bollen i hela sitt förbannade liv och ändå hade kunnat benböja motsvarigheten till ett dussin personliga tränare.
Det är inte ett riktigt jobb att gå runt i träningsbrallor hela dagen, tönt, såvida jugoslav inte är ett yrke.
SVENNEN
Har du någonsin undrat hur killen med tribaltatueringen har så stora bröstmuskler? Han går på gym!
Oavsett vilken dag du ser honom där kommer han uteslutande alternera mellan fjärilspress, bicepscurls och sit-ups. Svennens kropp består nämligen av tre muskelgrupper: bröst, mage och armar. Det är ju det tjejer kollar efter, typ som när vi kollar in tjejers bröst, eller hur! resonerar han och dagdrömmer om tjejerna på Stadshotellet som kommer beundra hans svullna pecs under den urringade vita t-shirten.
Han vill se ut som Daniel Craig i “Casino Royale”, eller David Beckham i den där Armani-kampanjen. Vad han inte inser är att det gör honom gay som en picknickkorg.
TONÅRSKILLARNA
Tonåren är när killar blir dom äckliga män dom kommer tillbringa resten av livet som. Samtidigt med att dom börjar planera hur dom bäst ska supa ner tjejer att utnyttja börjar dom också tänka på sitt utseende, och är det något tv har lärt dom så är det att muskler är ett måste.
Så dom går i församlad grupp till det lokala gymmet, utan en egentlig susning om hur dom ska gå tillväga, förutom att det involverar mycket bänkpress.
Gänget församlas således runt bänkpressen och hetsar varandra till att pressa för deras klena armar vansinniga vikter: du kommer få se en spenslig femtonåring kämpa mot vad som allt mindre framstår som en skivstång och mer som en giljotin då han – med sin prestige på spel – gett sig på att bänkpressa 100 kg.
Sedan församlas dom framför spegeln och beundrar varandras utstickande revben i vad som liknar twinkporr mer än något annat. Bravo!
TJEJEN
Fantasin är ju den om en välsvarvad tjej med stenhård röv i åtsittande spandex som jobbar loss på trappmaskinen, och att du följaktligen knullar hennes svettiga kropp i duschen. Men livet är ju tyvärr aldrig en Eric Prydz-video.
Verkliga livets gymmande tjejer är patetikens posterflickor. Av någon anledning saknar kvinnor förmågan att träna hårt: dom går till gymmet pliktskyldigast - som straff för att dom ätit för mycket chips - och när dom väl är där sätter dom sig antingen på en träningscykel och tittar på tv under oinspirerat trampande, eller i en maskin och kör en miljon repetitioner med lägst möjligast vikt. Sedan kan dom med gott samvete gå hem och äta chips.
Det finns också tjejen som försöker träna hårt, men det manifesterar sig mest i att dom flåsar väldigt mycket när dom kör med sina enkilossilverhantlar. Det är samma sorts tjejer som stönar och skriker när dom kör Boxercise som vore det en olympisk gren.
Vem har jag missat?
Det började av en slump då jag i ett nummer av Flexx läste om en 13 veckor lång träningsplan: tanken var att jobba utifrån procentsatser av ens maxvikt och på så vis gå två steg framåt och ett steg bakåt mot ökad muskelmassa. Tonvikt lades på styrkelyftarmoment som marklyft, bänkpress och knäböj, vilket appellerade till mig: dessa var manliga övningar för riktiga karlakarlar, inget jävla tjafs med maskiner och silverhantlar.
Jag tränade utifrån programmet som vore det Bibeln: jag förde anteckningar, jag mediterade inför pass, jag åt konstant som funnes det ingen morgondag. Resultaten lät sig inte vänta och jag såg snart ut som en övergödd gås, vankande av och an med allt bredare röv.
Jag slet på gymmet med sådan övertygelse att jag tillfrågades vara med i en lokal styrkelyftartävling, vilken jag kom sist i då jag vägde för mycket och lyfte för lite. Det innebar slutet för den karriären, men jag går fortfarande gym, om än med mindre fanatisk övertygelse.
Jag har faktiskt gått på massvis av olika gym, och jag har lyckats kategorisera dess klientel:
BODYBUILDERN
Såvida du inte frekventerar Gold’s i Venice Beach så är det vanligtvis ont om riktiga bodybuilders på ett gym, ty det krävs en särskild typ av enfaldig människa för seriöst kroppsbyggande.
En skulle kunna tro att deras muskulösa framgångar är ett resultat av dom tusentals ton dom lyft och pressat genom åren, men det är bara halva sanningen. En sann bodybuildares tillvaro styrs av vad, hur och när han äter. Dom är besatta av näringsvärden, dom kan alla aminosyror på handens tio fingrar, ja, dom är riktiga savanter när det kommer till att äta nyttigt. Vad dom i gengäld saknar är smaklökar: muskeltillväxt är A och O, och om det innebär att mixa ägg, tonfisk, jordnötssmör och ris i en mixer så är det bara att fint svälja.
Vi vanliga dödliga har missletts till att tro att tre mål om dagen är rimligt, men det är fel: dagen är indelad i proteinshake, frukost, mellanmål, proteinshake, lunch, mellanmål, proteinshake, middag, kvällsmål och – le coup de grâce – en shake mitt i natten.
Det är klart barnen i Afrika svälter om dom inte äter 10 gånger om dagen.
En annan grej bodybuildern är besatt av är vila: gud förbjude om deras muskler skulle hamna i ett katabolt tillstånd av en för lång promenad! Men bodybuildern är förberedd och har alltid med sig en lunchlåda med ris och kycklingfilé om krafterna skulle svika.Bodybuildern är en riktig tönt.
DEN PERSONLIGA TRÄNAREN
Personliga tränare jobbar på gym och har som arbetsuppgift att träna, men har vanligtvis minst imponerande fysik på hela stället. Dom försöker se tuffa ut i sina pikétröjor, men deras sluttande axlar är bevis på deras dåliga yrkesval.
Där vanligt folk styrketränar med hjälp av vikter, hantlar och olika attraper så förlitar sig den personlige tränaren uteslutande på Bollen som träningsverktyg. Närhelst någon arm själ vänder sig till den personliga tränaren för påstådd expertis och hjälp, ja, då tar den personlige tränaren fram den stora Bollen och demonstrerar hur en kan ligga, rulla och jucka med den.
Du kommer dock märka att den tidigare nämnda bodybuildern förmodligen aldrig använt Bollen i hela sitt förbannade liv och ändå hade kunnat benböja motsvarigheten till ett dussin personliga tränare.
Det är inte ett riktigt jobb att gå runt i träningsbrallor hela dagen, tönt, såvida jugoslav inte är ett yrke.
SVENNEN
Har du någonsin undrat hur killen med tribaltatueringen har så stora bröstmuskler? Han går på gym!
Oavsett vilken dag du ser honom där kommer han uteslutande alternera mellan fjärilspress, bicepscurls och sit-ups. Svennens kropp består nämligen av tre muskelgrupper: bröst, mage och armar. Det är ju det tjejer kollar efter, typ som när vi kollar in tjejers bröst, eller hur! resonerar han och dagdrömmer om tjejerna på Stadshotellet som kommer beundra hans svullna pecs under den urringade vita t-shirten.
Han vill se ut som Daniel Craig i “Casino Royale”, eller David Beckham i den där Armani-kampanjen. Vad han inte inser är att det gör honom gay som en picknickkorg.
TONÅRSKILLARNA
Tonåren är när killar blir dom äckliga män dom kommer tillbringa resten av livet som. Samtidigt med att dom börjar planera hur dom bäst ska supa ner tjejer att utnyttja börjar dom också tänka på sitt utseende, och är det något tv har lärt dom så är det att muskler är ett måste.
Så dom går i församlad grupp till det lokala gymmet, utan en egentlig susning om hur dom ska gå tillväga, förutom att det involverar mycket bänkpress.
Gänget församlas således runt bänkpressen och hetsar varandra till att pressa för deras klena armar vansinniga vikter: du kommer få se en spenslig femtonåring kämpa mot vad som allt mindre framstår som en skivstång och mer som en giljotin då han – med sin prestige på spel – gett sig på att bänkpressa 100 kg.
Sedan församlas dom framför spegeln och beundrar varandras utstickande revben i vad som liknar twinkporr mer än något annat. Bravo!
TJEJEN
Fantasin är ju den om en välsvarvad tjej med stenhård röv i åtsittande spandex som jobbar loss på trappmaskinen, och att du följaktligen knullar hennes svettiga kropp i duschen. Men livet är ju tyvärr aldrig en Eric Prydz-video.
Verkliga livets gymmande tjejer är patetikens posterflickor. Av någon anledning saknar kvinnor förmågan att träna hårt: dom går till gymmet pliktskyldigast - som straff för att dom ätit för mycket chips - och när dom väl är där sätter dom sig antingen på en träningscykel och tittar på tv under oinspirerat trampande, eller i en maskin och kör en miljon repetitioner med lägst möjligast vikt. Sedan kan dom med gott samvete gå hem och äta chips.
Det finns också tjejen som försöker träna hårt, men det manifesterar sig mest i att dom flåsar väldigt mycket när dom kör med sina enkilossilverhantlar. Det är samma sorts tjejer som stönar och skriker när dom kör Boxercise som vore det en olympisk gren.
Vem har jag missat?
torsdag 3 april 2008
12. Chef
Min chef är en tvättäkta, genuin lad, och jag är rädd för honom.
Han sitter alldeles bredvid mig, med full insyn över vad jag gör. Mystiskt nog är han en lad med kalvinistisk arbetsmoral, varför han både är skräckinjagande och nitisk.
Ibland kopplar han in sin iPod i ett par datorhögtalare och lyssnar på Robbie Williams och Chemical Brothers samlade verk.
Han gav mig en ordentlig banna för att jag satt och författade blogginlägg på arbetstid, vilket han förvisso har rätt i att göra, men å andra sidan sitter han själv på Facebook lejonparten av arbetsdagen, i vild trots mot hans skenande resultatslusta.
Varje måndag har vi ett möte så vi går igenom förra veckans siffror, och aldrig är det bra nog, oavsett hur mycket pengar vi dragit in. På sin höjd är det ”inte dåligt”.
En gång kom han in efter helgen med ett fett ärr över sin rakade skalle: han hade hamnat i slagsmål när han spelade fotboll.
På sin fritid skriver han på en bok, och om jag förstått det rätt handlar den om hans erfarenheter som progghouse-DJ i slutet av 90-talet. Jag hade gärna velat läsa den, och hoppas till och med att han får ett fett bokkontrakt så han säger upp sig och gör mig till chef istället. Jag vore en bra chef: jag är likgiltig inför andra människor och har inga problem med att styra och ställa över föredetta kollegor.
Jag saknar min förra chef: hon var en vacker kvinna som skrattade åt alla mina skämt och tyckte jag var bäst i världen. Även före henne hade jag en bra chef, en tjej som hade blivit det över vår avdelning utan att ha en susning om vad vi gjorde, varför jag kunde hunsa henne och bestämma allt själv. Överhuvudtaget är kvinnor att föredra som chefer, kompromisstokiga dörrmattor som dom är. Mellan män är det en ständig maktkamp, vilken jag tenderar förlora.
Han sitter alldeles bredvid mig, med full insyn över vad jag gör. Mystiskt nog är han en lad med kalvinistisk arbetsmoral, varför han både är skräckinjagande och nitisk.
Ibland kopplar han in sin iPod i ett par datorhögtalare och lyssnar på Robbie Williams och Chemical Brothers samlade verk.
Han gav mig en ordentlig banna för att jag satt och författade blogginlägg på arbetstid, vilket han förvisso har rätt i att göra, men å andra sidan sitter han själv på Facebook lejonparten av arbetsdagen, i vild trots mot hans skenande resultatslusta.
Varje måndag har vi ett möte så vi går igenom förra veckans siffror, och aldrig är det bra nog, oavsett hur mycket pengar vi dragit in. På sin höjd är det ”inte dåligt”.
En gång kom han in efter helgen med ett fett ärr över sin rakade skalle: han hade hamnat i slagsmål när han spelade fotboll.
På sin fritid skriver han på en bok, och om jag förstått det rätt handlar den om hans erfarenheter som progghouse-DJ i slutet av 90-talet. Jag hade gärna velat läsa den, och hoppas till och med att han får ett fett bokkontrakt så han säger upp sig och gör mig till chef istället. Jag vore en bra chef: jag är likgiltig inför andra människor och har inga problem med att styra och ställa över föredetta kollegor.
Jag saknar min förra chef: hon var en vacker kvinna som skrattade åt alla mina skämt och tyckte jag var bäst i världen. Även före henne hade jag en bra chef, en tjej som hade blivit det över vår avdelning utan att ha en susning om vad vi gjorde, varför jag kunde hunsa henne och bestämma allt själv. Överhuvudtaget är kvinnor att föredra som chefer, kompromisstokiga dörrmattor som dom är. Mellan män är det en ständig maktkamp, vilken jag tenderar förlora.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
