onsdag 5 mars 2008

13. Opera

Igår gick jag på opera för andra gången i år. Naturligtvis är detta inget jag gjorde av egen maskin, utan något jag blivit meddragen till av en välmenande flickvän som på kvinnors vis har ett tvångsmässigt behov av ”aktiviteter”.
Tosca är ingen lättsmält sak: pjäsen den bygger på är fyra timmar lång, men lyckligtvis är Puccinis version trimmad och föreställningen klockade in på dryga två timmar effektiv tid. Det skaver dock i röven redan efter 5 minuter: var tusan är textremsan?
Det sjungs på engelska (“Heeere, have some breaaaad!”; “Thank yooouuu!”; cue storslagen trumpetfanfar), men det är svårt att hänga med då det vokala koketterandet går ut över intonationen. Jag läser synopsis i det hejdlöst prissatta programmet och får på så vis hum om vad det bråkas om, men det är en klen tröst, lite som att läsa baksidetexten till en kinesisk film och på så vis försöka följa tjing-tjong-dialogen.
Musiken är inte heller den något vidare: jag såg Carmen för inte så länge sedan och kan fortfarande nynna arian "L'amour est un oiseau rebelle" närsomhelst. Tosca är mer ambient.
Gud må dock välsigna programförklaringen där regissören kallar Tosca för “politisk thriller”, vilket förklarar varför jag satt och tänkte på Tom Clancy under hela föreställningen.

Tosca, inte så mycket grejen: 3/10.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Insiktsfullt, uttömmande och tvångsmässigt. Som att bajsa, ungefär.

Right up my alley. Briljant!

Nightranger sa...

Är detta vad som kommer att servereas i framtiden? Recensioner? Isåfall tackar jag nog för mig.

Anonym sa...

http://www.ifc.com/static/sections/kelly/trapped.html

du o din franskt hyltiga flickvän borde naturligtvis se hiphopera, i hemmets lugna vrå

Medelklassman sa...

Toscakaka är också äckligt.

Bollen sa...

Hela mitt liv är en Opera.

Anonym sa...

Vad är grejen med att du aldrig uppdaterar?

Anonym sa...

ja är det inte dags att kasta några pärlor till svinen nu?

Anonym sa...

På bara några år har det nya mediet bloggen exploderat i världen. 2007 nådde det i Sverige en ny nivå då Aftonbladet anställde Alex Schulman för att blogga ”professionellt” för dem. Schulman, som tidigare hade drivit och bloggat på sajten Stureplan.se, skapade många rubriker under sin korta tid som bloggare på Aftonbladet vilket bestod av några månaders arbete. Schulman hann kallas ”kulturfara” och bli anmäld för hets mot folkgrupp innan han själv valde att lägga ned bloggen med förklaringen ”jag har skapat ett monster”. Pressombudsmannen Yrsa Stenius var då inte sen att proklamera hur skönt hon tyckte att det var att han äntligen slutat. Schulmans korta, men intensiva, bloggperiod visade, om inte annat, på mediets möjligheter och genomslagskraft.

Som det tydligt förklaras i Jostein Gripsruds bok mediekultur, mediesamhälle erbjuder sk ”etermedia” (TV, radio) en vardagsrytm och ”formar ett normaltidsschema för ett normalliv” (2002 sid 41), i samma veva används Roger Silverstones psykoanalys för att förklara ett mänskligt behov av just denna ordning (2002 sid 42). Men i och med nya medier och även nya sätt att använda gamla som inte är bundna till tid, så borde ju det betyda att ”normaltidsschemat” som norm håller på att upplösas? Vad jag menar är att möjligheten att se tv-program eller serier idag är helt oberoende av tider på dygnet. De flesta papperstidningar finns i nätupplagor och har ingen självklar plats vid frukostbordet. Dina favoritserier går att ladda ned på en kvart via olagliga torrentprogram (något som hälften av Sveriges befolkning verkar ägna sig åt), public service tv-program går att komma åt 24 timmar om dygnet via deras hemsida (detsamma gäller Sveriges radio).

Men det medium som tydligast gör ett exempel på gränslösheten av ordning är ett nytt sådant, nämligen bloggen. Där TV och radio ändå lever på någon slags grund av fasta traditioner om att vissa program bör förknippas med vissa dagar och klockslag (t ex Spanarna i P1 som på sin hemsida först och främst framhåller när programmet sänds i Radio: ”Fredag 14.03”). Etermedia vilar som bekant också på ett arv av direktsändning som i vissa fall är omöjligt att ignorera hur gärna en vill (läs: Melodifestivalen och liknande). Bloggen är som sagt mer gränslös i sitt förhållande till tid. Alltså visst kan den ha (och har ofta) ett aktualitetsvärde, men den är aldrig beroende av att den som konsumerar bloggen skall förhålla sig till ett särskilt klockslag. Visserligen ska inte försök av sk ”liveblogg” ignoreras, exempelvis Aftonbladets Alex Schulmans bloggande från sin mobil på 2007 års nobelfest – som väl, trots att det omöjligt rent logiskt kan kallas ”live”, är det närmsta begreppet vi kommer. Vad betyder då detta för vårt behov av ordning som Silverstone pratade om? Ingenting och allting, eftersom konsumtionsnivån är så otroligt olika från person till person går det inte direkt att spekulera fram mediets påverkan av dygnsrytm. Även om jag själv, som i princip bara konsumerar bloggar och annan icke-etermedia, har en benägenhet att vända på dygnet. Detta är dock inget empiriskt bevis utan en högst personlig reflektion. Dock leder detta till ett av modernitetens större begrepp som bloggen i det mesta förkroppsligar, nämligen individualisering.

För att driva en blogg krävs, olikt de flesta andra medieplattformar, endast en person. Denna individ kan ägna sin blogg åt i princip vad som helst. Från nyhetsrapportering via populärkulturella recensioner till allmäna vardagsbetraktelser och/eller djupt personliga dagboksinlägg. Genom bloggen blir även tesen om att ”vi skapar oss en bild av oss själva i interaktion med omgivningen – medierna presenterar material som vi ser oss själva genom” (2002 sid 41) inte mindre sann men åtminstone mer nyanserad. För naturligvis skulle ingen läsa bloggar om det inte fanns ett visst element av identifikation i dem, dock blir detta mycket svårare att ”pin-pointa” än vid t ex nyhetsrapporteringar där identifikationen rent generellt händer på en nationell, yrkesmässig eller kanske åldersgrundad nivå. Exempelvis rapporteras det om ”svenskar rånade i Thailand”, ”gruvarbetare strejkar” eller ”gymnasieungdomar missnöjda över... vad som helst”. Bloggen kan naturligtvis verka på precis samma sätt och gör ofta så i de fall bloggar används för just nyhetsrapportering. Dock har bloggen precis som TV-mediet en förmåga att erbjuda både fakta och fiktion. Men med den viktiga skillnaden att bloggen, förutom att vara individualistisk och oberoende av en högre chef, även kan vara anti-kommersiell. En individualistisk och digital form av fanzinet om man så vill. Litterärt präglad kan bloggen också vara men då utan en förläggare som har makten att censurera vissa tankar. En blogg jag själv följer med skräckblandat intresse är skriven under pseudonymen ”Blodmagnet” (blodmagnet.blogspot.se), en blogg som åtminstone i sina provokativa perversioner kan liknas vid Stig Larssons post-moderna klassiker ”Autisterna” .
I ett inlägg som Blodmagnet refererar till som ett ”bokutdrag” ur dennes kommande bok ser det ut så här:

”Hennes ben dinglar över bordskanten medan ditt underliv är precis i linje med den. Du tar upp glidmedlet ur fickan på rökrocken och smörjer omsorgsfullt in dig själv och hennes anus, som krampar runt ditt finger när du för in det. Sedan kör du på: detta är ren rutin vid det här laget, både för dig och henne. Du struntar i att dra ut, utan låter det pumpa djupt in i hennes inre. Du grabbar tag i hennes råttsvans bakifrån, lyfter upp henne i båge och kysser henne, innerligt. Det är något speciellt med att kyssa ett barn, det smakar rent, på samma sätt som bröstmjölk.”

Utan att ställa mig till Blodmagnets försvar så tänker jag inte på något sätt analysera hans (ja, jag vet att det är en han) blogg närmare. Det kan dock vara värt att påpeka att detta är hans extremaste inlägg i bloggen. I ett annat inlägg berättar han också om hur han som liten fick stryk av sin styvpappa och hur detta förvandlat honom till kvinnomisshandlare. I kommentarerna kommer två läsare överens om att han är en ”minimalistisk Jan Guillou”. Poängen är att texten ovan, hur obehaglig den än är, är ryckt ur en kontext som är del av en annan analys. Det viktiga med ovan citerade text är att den perfekt illustrerar vad jag med min tes om bloggandet vill tydliggöra, nämligen att den utvidgar och bryter gränser i alla riktningar. Samma sak är helt klart möjlig inom litteraturens värld men eftersom bloggen är så pass individualistiskt anpassad och inte lyder under någon förläggare så är det ju förståeligt att processen blir mycket mindre komplicerad.
En intressant utveckling på detta är den nystartade internetplattformen Vulkan, startad av författaren Sigge Eklund och krönikören Linda Skugge under 2007.
I en artikel i Dagens Nyheter den 12 november 2007 förklaras konceptet:

”Deras gemensamma dröm är att ge alla med författarambitioner möjlighet att ge ut egna böcker - gratis. Upphovsmakaren betalar inget för att ladda upp sin bok, istället står köparen för tryckkostnaden.”

”Idén till sajten fick Skugge och Eklund parallellt. De har båda varit djupt involverade i bloggvärlden och fascineras av den höga kvalitet som många bloggarna har.”

Således ytterligare ett internetbaserat och bloggrelaterat individualistalternativ, fritt både för konsument och producent? Nja. På frågan om vad som görs om olagligt material skulle laddas upp svarar Eklund och Skugge att de har moderatorer som censurerar material som kan anses vara ”stötande och olämpligt, kvinnoförnedrande eller högerextremistiskt”. Detta öppnar för vidare diskussion om vad dessa, i sammanhanget, vaga begrepp innebär. Rent spekulativt vågar jag nog påstå att Blodmagnet skulle censureras. Men skulle då Stig Larsson? Eller Charles Bukowski? Men åter igen är det en annan diskussion, som dock hjälper till med att stödja poängen om att bloggen på gott och ont är ensam om att vara fri från utomstående censur. Åtminstone i väst. Varför? Kan man ju undra.
Nu tänker jag dra till med ett common-sense-argument: Internet är för stort. Det kan nog även den oskarpaste kniven i lådan räkna ut att ordningsmakten har överflöd av arbete med brott att utreda på nätet för att ha tid eller resurser att utreda luddiga ”hets mot folkgrupp”-bloggar som en handfull personer läser. Speciellt i länder som har yttrandefrihet. Detta kan beskrivas som spretigare fortsättning av tribalisering (2001 sid 11). Alltså att de ”identitetspolitiska stammarna” skapas genom ett mer utbrett och i större grad upphackat medieklimat. Förtydligande: Med internet skapas fler och fler medier vilket innebär att splittringen av kulturella identiteter blir mer och mer påtaglig. Målgrupperna nischar sig starkare och för att uttrycka det väldigt enkelt: Färre än tidigare konsumerar samma kultur samtidigt och tillsammans med andra. För att göra exemplet tydligare går det att dra en paralell till dagens döende arenarock. Finns det till exempel något band med medlemmar under 40 som fyller Ullevi? Vad kommer det innebära när U2, Rolling Stones, Metallica och Bruce Springsteen lägger av?


Foucaults studie i Vansinnets historia från 1969 där han vill visa ”hur psykiatrin som vetenskaplig diskurs uppkommer genom skapandet av vansinnet som ”det andra” i förhållande till förnuftet – Foucault vill visa att galenskap och förnuft inte är objektiva kategorier.” (1996, 2002 sid 208) känns inte helt långt borta i fallet med den tidigare citerade bloggtexten från Blodmagnet. I och med det egna forum hans blogg är, har det som normalt sett betraktas som just vansinnigt, fått en fristad. Skulle inte detta kunna vara en effekt av en annan av Foucaults teser, nämligen den om övervakning? I övervakning och straff från 1975 där den gode Michel fokuserat på fängelseinstitutionen som en strategi för att oskadliggöra och dominera ”den andre” och menar att det moderna sättet för bestraffning och maktutövning är övervakning.
Övervakning som diciplinering är heller inte bundet till någon särskild institution som t ex fängelset, utan verkar överallt i samhället (1996, 2002 sid 210). Den gränslösa bloggen kan dock verka utan att dennes författare på något sätt övervakas och således diciplineras, vilket dels innebär att texterna blir del av Roland Barthes diskurs kring Författarens död (som jag nämnde i fallet med Fienden), men också att författaren får en större makt eftersom denne skapat sig ett eget panoptikon. Alltså en plattform från vilken författaren är osynlig för andra men där han kan bevaka både sina läsare via kommentarsfält och andra medieförfattare som verkar i medier där det är brukligt att skriva under med sitt egna namn. Författaren ser alla men ingen ser författaren, bara dennes verk.

Bloggen är inte bara gränslös i tid utan också i rum. Kanske enklast förklarat av medieforskaren Marshall McLuhan (2002 sid 49) som myntade begreppet ”the global village” och menade att medier ”reducerar betydelsen av geografiskt avstånd”, vilket Gripsrud brasklappar lite genom att förklara att McLuhan hade TV i åtanke men att det är genom internet som hans vision faktiskt håller på att förverkligas.
För trots att ovan nämnda spretighet bland medier och kulturella stambildningar skapar fler och mindre målgrupper så sammanlänkar ju faktiskt bloggmediet människor över hela världen. Att en kille i Japan som läser och kommenterar samma blogg som mig skapar plötsligt en gemenskap mellan oss båda. Och då som sagt på ett djupare plan än det nationella, yrkes eller åldersrelaterade. Då blir en naturlig följdfråga vad vi ska göra med den här gemenskapen? Är den på något sätt mindre värd för att vi rent geografiskt och tidsmässigt sitter framför våra datorer på ett så långt avstånd ifrån varandra? Men den frågan kanske handlar mer om globalisering än om medier.


Eller kort: Uppdatering tack.