4. Gästblogg: Sebastian Suarez-Golborne

Blodmagnet har gjort sin beskärda del hittepåkrönikor och låtsasgästbloggar, så jag vill bara börja med att klargöra att detta är den äkta varan. Jag träffade honom för första gången för sisådär ett år sedan, och jag kan avslöja att han inte ser ut som man skulle kunna föreställa sig. För det första är han väldigt kort, typ 155 cm, och så har han ett gulligt glapp mellan framtänderna. Annars är han väl en ”hipster” typ.
I alla fall så har jag tidigare frågat honom om jag får skriva ett inlägg, och sehär, det fick jag. Fett soft.
Jag vill ta tillfället i akt och skriva om min dånande tinnitus, vilken fler människor borde vara medvetna om. Det är en mardröm i ständig påslagen THX och soundtracket till mitt liv, och det senare slogs i spillror till följd av det tidigare.
Det började med ett försiktigt pipande efter för många kvällar i dåligt riggade klubbar. Det var ett skämt först: jag bara ”så detta är tinnitus? Vadan hypen?”. Pipet var lätt att glömma, inte värre än surret från lysrören på kontoret.
Efter några månader av ständigt häng på Spyan och Teatron tilltog pipet i volym och blev ett mer stadigt ”UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU”. Att somna blev marginellt svårare, men det gick fortfarande.
Efter ett DJ-gig på Grodan – då jag i sanningens namn var lite väl toppad och därför inte tänkte på att stänga av monitorerna emellanåt – märkte jag att ringandet var värre än någonsin. UUUUUU:andet hade nu fått sällskap av ett EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE:ande, som en telefonsignal. Att somna blev nu ett debacle av episka proportioner, och även det vardagliga livet blev outhärdligt: det var omöjligt att koncentrera sig på ett samtal än mindre en text med ett skriande oljud perpetuellt påslaget.
Vad jag dock märkte var att tinnitusen försvann i bakgrunden när jag dels snortade ladd, dels låg med tjejer. Jag inbillade mig dessutom att effekten i det senare fallet var starkare om jag fick komma i tjejen, och det blev något av en tvångsmässigt ritual men även en ändlös serie övertalanden om att få göra det.
När jag sade upp mig från mitt jobb på Stureplan var jag ett vrak på alla håll och kanter, och jag sökte alternativa metoder för att lindra mitt lidande. Örtmediciner, akepunktur, KBT, hypnos... Inget funkade, och prospektet över att behöva leva resten av livet med ett gällt EEEEEEEEEE och UUUUUUUUUUU på repeat var inte så hett. Självmord framstod allt mer som ett rimligt alternativ, en tanke som kanske drevs på en smula av min koksångest.
Vad som i slutändan räddade mig var min kristna tro. Mina föräldrar är från Chile och hardcore katoliker, och när jag en dag hemma hos dom bröt ihop så tog dom med mig till prästen, för vilken jag biktade mig och förklarade hur tinnitusen drev mig till dödslängtan. Genom hårt arbete och bön skriver jag här idag och kan säga att jag är botad: tinnitusen är förvisso fortfarande där, men nu har jag bönens kraft till mitt förfogande. Jag är numera ren, spelar mycket piano och har till och med träffat en tjej jag inte bara vill använda som ångestdämpande knulldocka. Livet leker!

Yours,
SSG