Min chef är en tvättäkta, genuin lad, och jag är rädd för honom.
Han sitter alldeles bredvid mig, med full insyn över vad jag gör. Mystiskt nog är han en lad med kalvinistisk arbetsmoral, varför han både är skräckinjagande och nitisk.
Ibland kopplar han in sin iPod i ett par datorhögtalare och lyssnar på Robbie Williams och Chemical Brothers samlade verk.
Han gav mig en ordentlig banna för att jag satt och författade blogginlägg på arbetstid, vilket han förvisso har rätt i att göra, men å andra sidan sitter han själv på Facebook lejonparten av arbetsdagen, i vild trots mot hans skenande resultatslusta.
Varje måndag har vi ett möte så vi går igenom förra veckans siffror, och aldrig är det bra nog, oavsett hur mycket pengar vi dragit in. På sin höjd är det ”inte dåligt”.
En gång kom han in efter helgen med ett fett ärr över sin rakade skalle: han hade hamnat i slagsmål när han spelade fotboll.
På sin fritid skriver han på en bok, och om jag förstått det rätt handlar den om hans erfarenheter som progghouse-DJ i slutet av 90-talet. Jag hade gärna velat läsa den, och hoppas till och med att han får ett fett bokkontrakt så han säger upp sig och gör mig till chef istället. Jag vore en bra chef: jag är likgiltig inför andra människor och har inga problem med att styra och ställa över föredetta kollegor.
Jag saknar min förra chef: hon var en vacker kvinna som skrattade åt alla mina skämt och tyckte jag var bäst i världen. Även före henne hade jag en bra chef, en tjej som hade blivit det över vår avdelning utan att ha en susning om vad vi gjorde, varför jag kunde hunsa henne och bestämma allt själv. Överhuvudtaget är kvinnor att föredra som chefer, kompromisstokiga dörrmattor som dom är. Mellan män är det en ständig maktkamp, vilken jag tenderar förlora.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
På tiden!
Efterlängtat
underbart
Snart ska även jag ut i det förbannade näringslivet. Hur gör man, som slacker, för att klara sig? Kan du inte skriva en kontorspolitik-guide?
Eller kanske ett boktips?
det finns en fransk bok som heter "Bonjour Paresse", som är en sorts filosofisk kampskrift om hur fåfängt det är att jobba. den kanske?
Det är otroligt lätt att manipulera kvinnor som är ovanför en i racet.
jobba är till för arbetare.
fint med nytt inlägg!
Jag är chef över några som jag inte vet vad de gör och det enda jag gör är att skratta åt alla deras skämt och låter dem tro att de beslutar om saker och ting. Sen går jag hem med min feta chefslön och skrattar lite till. Snacka om dörrmattor får lön för mödan.
lust och fägring: så du menar att du reducerar dig till dörrmatta i något sorts led av omvänd psykologi? på samma vis som horor tror sig ha makt över sina torskar?
På tal om manlig livsvisdom: http://www.youtube.com/watch?v=T0xoKiH8JJM
Gamla nyheter för dig måhända, men icke desto mindre ack så underhållande.
Haha... Nej ville bara påpeka att makt inte alltid är vad den ser ut att vara. Dörrmattor har en funktion och det krävs ibland enkel psykologi för att få folk att stanna upp och lämna sin skit utomhus. Jag tror inte att alla horor tror sig ha makt över torskar, däremot tror jag att underordnade ibland måste lura sig själva att tro att det egentligen är de som styr och ställer för att orka leva. Typ.
Ahhh, agreed
Skicka en kommentar