7. Tribalism

Det började med ett tribalinspirerat mönster jag kladdade ner medan jag satt i telefon en dag. Det blev bara mer och mer komplicerat, tills jag hade fyllt hela det linjerade pappret och fortsatte på nästa. Det var inspirerat av vågor, spjutspetsar och blommor, som gripna ur ett kollektivt, uråldrigt krigarmedvetande. Långt efter att samtalet var över satt jag där, lutad över kollegieblocket, och fyllde i konturerna av tusen och åter tusen hajtänder. Tolv tuschtunga sidor senare hade jag alla tribalmönsters moder för händerna. Jag tejpade ihop skarvarna och vek ihop mitt mästerverk.

Dagen efter gick jag med mönstret till närmaste tatuerare. Han stirrade klentroget då jag vecklade ut sidorna över disken. ”Det här vill jag ha över halva min överkropp” sade jag och pekade demonstrativt på mönstret. ”Hur mycket kommer det kosta?”
Han följde mönstret med blicken som för att mäta det med ögonmåttet hanses. ”10.000 spänn” blev hans kalkyl. Det var ett rimligt pris för att föreviga detta tribala mästerverk, men det var pengar jag inte hade. Det var dock ett överkomligt problem jag ämnade lösa.

”Kan du låna mig 10.000 kronor?”
Hon tittade upp från morotsskärandet och på mig, med samma klentrogenhet som tatueraren.
”Vad behöver du 10.000 kronor för?” frågade hon mig.
”Jag bara behöver det” menade jag.
Hon visste att jag visste att hon hade pengarna: hon var en flitig liten ekorre och hade sparat ihop ett ordentligt kapital, vilket hon ämnade använda som deposition på en lägenhet en dag. Men 15 lax hit eller dit kunde omöjligen spela någon roll.
”Det är mycket pengar” klagade hon.
”Vadå, litar du inte på mig?” kastade jag i hennes ansikte. Hon kunde förvisso inte lita på mig, notoriskt otrogen som jag var, men det visste hon inte om, så vadan denna tvekan?
”Klart jag litar på dig, men jag vill gärna veta vad du gör av pengarna. Har du något sorts finansiellt problem?” undrande hon brytt.
”Men din jävla kossa”, tänkte jag, ”varför kan du inte bara ge mig pengar!”. Istället sade jag:
“Nej, inga problem, men det finns en personlig grej jag gärna vill göra, typ min dröm, men jag vill inte säga något, för om det spricker kommer jag känna mig dum, men det är okej, om du inte vill så kan jag alltid ta ett sms-lån...”
Hon vek sig slutligen, om än med ett mått skepsis, men slutet gott allting gott.

En så stor tatuering tar ett tag att göra, och jag fick återkomma flera gånger: först för att göra konturerna, sedan för att fylla i dom. Det var en smärtornas karneval: efter ett tag får kroppen slut på dopamin och adrenalin, och du kan inte undkomma smärtan, men det estetiska ändamålet helgade blodet jag spall.
När tatueringen väl var fullbordad smörjde jag in den med salva var dag, som ett litet barn, eller vad en nu än nu annars smörjer in med salva. Jag var perfekt: mönstret hade ingått i symbios med mitt jag, mina muskler tycktes nu vara definierade av dess vilda vändningar och skarpa uddar. Jag VAR tribal.
Min flickvän var dock inte så imponerad, och jag gjorde därför slut med henne. Hon ville ha sina pengar tillbaka, men gjort är gjort och kommer aldrig mer tillbaka, såvida det inte är en tatuering och du kan använda laser.