10. Hej gamle vän,

Jag börjar få spel på allt. Häromveckan bröt jag från ingenstans ihop över hur eländigt urspårat mitt liv är, verkligen blev helt hysterisk och slog sönder saker och grät och ville ramla ihop i en klump på golvet och dö. Som en tonårig tjej, men tusen resor värre. Så jag har tagit mig i kragen och samlat mig en smula för att hamna på rätt köl igen, för att förändra mitt liv till det bättre. Jag vill liksom inte dö på mitt nuvarande jobb.
Men samtidigt är det en massa annat jag saknar i mitt liv, framförallt att göra vad jag vill, när jag vill. Saknar inte du det också, eller är det bara jag som är omogen? Men seriöst, jag är 23 år gammal, vad tusan gör jag i ett förhållande värdigt en 33-åring? Har jag verkligen levt mitt liv till fullo och nu bara väntar på att gifta mig och skaffa barn? För vad är nästa steg efter att leva, resa, äta och sova tillsammans, konstant, i två år?
Ju äldre jag blir desto värre person blir jag: jag trodde jag var progressiv och ball, jämställd och annorlunda, men jag är en vanlig jävla mansgris. Igår fick Johanna en löneökning, och jag vet att det inte borde störa mig, och jag är verkligen stolt över henne och så, men jag känner mig icke desto mindre obekväm att som kille tjäna mindre än min tjej. Förr har vi skämtat om det, sagt att det skulle vara ball att bli försörjd av sin hustru, men the fuck! Jag är ändå mannen, el honcho.
Problemet är heller inte att jag tjänar för lite, utan att hennes livsstil är så jävla krävande. Hon är inte en tjej som förväntar sig att jag ska köpa henne smycken och kläder, men hon vill resa, hon är BESATT av att resa. Hon bokar resor än hit än dit, och jag får punga ut ur arslet för flyg och hotell. Seriöst, jag har inte EN SPÄNN; jag har jobbat som ett svin i ett år konstant, och jag har inget att styrka det med. Hon bara ”jag vill åka till Buenos Aires nästa år! Vi kan använda min bonus!”. Ni99a say what??? Ska hon TA MED MIG dit? Ska hon BJUDA mig på en resa??? Ursäkta, men kan jag få tillbaka mina testiklar? Och tänk om jag INTE VILL åka till jävla kuk-Buenos Aires, tänk om jag hellre vill ha nog med pengar för att, jag vet inte, köpa ett par nya brallor? Jag har förklarat det tusen gånger för henne, och hon gör alltid avbön, bara för att i nästa vända säga ”oj titta, det finns jättebilliga flyg till Malaga på Easyjet!”.
Jag är seriöst olycklig, men inte deprimerad, ty jag vet att livet är ganska ball i grund och botten, men i alla fall. Ibland, bara ibland, drömmer jag om att ha en flickvän som jag inte föll för på grund av hennes utseende, utan för att hon är genuint rolig att vara med, som förstod att jag inte är en poetisk själ, utan en sarkastisk jävla fitta. För du har rätt: man vänjer sig vid ett utseende, det är inte en outtömlig källa till förnöjelse. Det finns en tjej på mitt jobb jag vet att jag skulle kunna få, och hon är snygg som fan, men hon bara ”jag gillar inte film”. Vadsa? Nä, hon GILLAR INTE film. Inte för att jag är intresserad av henne eller ens tänker i dom banorna, men förr hade jag inte brytt mig ett smack om hennes eventuella åsikter, bara jag fick vara i närheten av skönhet. Nu bara suckar jag och tycker hon är ett jävla CP. Inte gilla film.... the fuck?
Mina känslor går på känslors vis i vågor, och vissa dagar känner jag mig slikt, och andra bättre: dom dagarna vill jag gifta mig med Johanna, för det finns egentligen ingen bättre för mig. Andra dagar vill jag bara vara ensam och göra det man bör göra med snygga tjejer: utnyttja dom under en kort period och sedan gå vidare till nästa (fastän det i praktiken kräver en del hårt arbete), och göra det JAG vill göra och använda MINA pengar till det JAG vill köpa.
Det är möjligt att vi kommer flytta in i ett hus med hennes vänner efter sommaren. Om vi bortser från det faktum att hennes vänner är universums minst stimulerande människor att vara med, så kommer en av dom inneboendena vara en tjej från vårt gamla jobb som nu flyttat hit. Och jag jovar, hon har världens snyggaste jävla kropp. Det är som om Jesus själv hade designat den: petite, fast, aerodynamisk nästan. Hon är en otrogen slampa till karaktären, och jävligt osympatisk, men hon vore en erövring über alles.
Äsch, wtf sitter jag och skriver? Jag kan inte vara otrogen, jag har för mycket prestige och stolthet investerat i att inte göra Johanna besviken, att inte spela hennes låga förhoppningar i händerna. Men det är ändå det enda jag tänker på från dag till natt. Jag är en kliché på två ben, en helt vanlig kille fullkomligt identisk med varenda kille sedan mänsklighetens gryning. Och det är deprimerande.

Din,