17. I narkotikans spår

”The Wire” är wiggerserien över alla andra, och det är inte nödvändigtvis en dålig sak: vi vita måste visa vår uppskattning för dom svartas förehavanden, ty det är vår bekräftelse den söker, som ett litet barn stående på tå, viftande en tafflig teckning i ansiktet på sin far, som försöker röka sin pipa och titta på TV i fred, ska det vara så jävligt att komma hem efter en lång dag på jobbet, inte ens maten är färdig, är detta tacken? Volvon måste på besiktning, rapporten måste bli färdig, och inte ens en sup får en ta utan att kärringen får ett hysteriskt anfall. Jävla snipfitta hon. Nä fyfan, en borde bryta upp, köpa en Porsce, lämna snorungen och frugan, åka till Las Vegas, snorta koks från brösten på en strippa, börja leva livet på riktigt!
Frågan är dock – när vi nu närmar oss slutet – hur bra ”The Wire” egentligen är. Den har jämförts med både Dostojevski (sic) och Dickens, upphöjts till samhällskildrare och barometer über alles, fått idel ros och inget ris.
Jag vänder ogärna kappan mot vinden för sakens skull, medlöpande quisling som jag är, men finns det inte skäl för nedtagande på jorden?
Ponera att serien inte alls handlade om listiga knarklangare och slitna poliser, utan om ett trustföretag och myndigheten som sökte sätta dit dom för skattesmitning. I säsonger om tolv entimmesavsnitt skulle en följa skattemyndighetens välklädda och artiga anställda i deras minituösa sökande efter maskor i trustföretagets nät av skalbolag registrerade i Isle of Man. En skulle parallellt följa dito trustföretags utformande av säkerhetspolicies mot pengatvätt, såväl som deras kreativa utnyttjande av länders olika mervärdesskatter.
Oboj, vilken pitch! En skulle med lätthet kunna bocka av samtliga kriterier för en kvalitetsstämplad tv-serie: hårdkokt autencitet, komplicerad branchjargong och – med lite kreativt manusförfattande - nakenhet.
Problemet vore avsaknaden av poliser, dessa den moderna popkulturens utan undantag alkoholiserade clowner.
Vadan tjusningen för dessa? För min del kan poliser gott kasta sten på demonstranter och skjuta folk i ryggen, jag har liksom inget emot dom som samhällets stöttepelare. Det betyder däremot inte att jag har ett outsinligt behov av att följa deras liv och leverne, dela deras triumfer och tillkortakommanden, följa deras arbete i minsta detalj och så jävla vidare.
Och om mitt ointresse för den knegande plitens vardag är ett glas vatten så är min apati inför polismaktens interna stridigheter en ocean: vill jag se folk som hugger varandra i ryggen i fåfänga försök att klättra på karriärsstegen kan jag lika gärna vrida på huvudet här i min kontorsstol. Eller vänta, jag är ju inte intresserad av det heller.
Knarklangarna då?
Nu har jag förvisso aldrig åkt på safari i västra Baltimore som en annan Emil Arvidson, men jag har träffat min beskärda del kranar och mellanchefer, och deras affärsmodell är så lagom intressant och nog så linjär: en båt från Amsterdam kommer lastad med en massa knark, dessa distribueras till grossister, som säljer vidare till ett lågliv, som säljer vidare till ännu lägre lågliv, som - till skandalöst överpris - säljer vidare till dig, det yttersta låglivet.
Det skulle förvåna mig om någon på denna evolutionära baklängespromenad har nog med vett att investera i byggbranchen.
En annan grej jag ryggar inför är glåmigheten, vilket i tv-land ska signalera den tidigare nämnda – och ack så formulaiska - autencitetskänslan. Varför går folk fortfarande på den lätta när äkthetsbegreppet helt fått stryka på foten inom popmusik? Hyckleri är vad det är, och är det något jag hatar så är det hyckleri och falska människor.

Kommer jag för den sakens skull sluta titta på skiten? Förmodligen inte: min flickvän går till kojs ett par timmar före mig, och då behöver jag en mustig skröna att döda tiden med i väntan på John Blund, varefter jag kan somna skedandes min lilla sockertopp. Jag är gullig like that.