Jag har levt i 23 år och vaknat varje dag av dessa. Det är i runda slängar 8400 morgnar, och jag har hatat varendaste en.
Det spelar ingen roll hur länge eller när jag sover, jag vaknar med dödslängtan oavsett. Den första tanken som går genom mitt huvud då alarmet ringer är ”fan också, varför kan jag inte bara sova för evigt?”.
Jag har experimenterat med dygnsrytmer och sömnpiller och mat, men inget får mig att vakna pigg på morgonen. Är det verkligen rimligt att behöva starta dagen lidande, det är vad jag undrar. Varför vaknar alla andra glada och utvilade? Att sova är det nästan det bästa som finns, men det är inte värt det om det ska sluta i existensiell kris varje gryning.
Min granne gav mig en gång några kartor Ritalin, vilka jag lekte ganska friskt med. Första gången jag tog det gick jag upp i spinn och städade hela lägenheten på 20 minuter, och resten av ruset spelade jag Xbox med myopisk koncentration. Jag började ta det varje fredag morgon, som en liten styrketår inför veckoslutet och jag kunde som ett resultat stöka undan en hel veckas uppskjutet arbete. Mindre lyckat var när jag pulveriserade det och snortade det samtidigt som jag söp; bröstsmärtor och dödsångest följde som brev på posten.
Vad jag gillar med knark är inte alltid rusen i sig, utan möjligheten att kunna manipulera kropp och sinne. Till vardags är vi alla slavar under våra biologiska behov och undermedvetna impulser: vi har ingen fri vilja över våra handlingar, än mindre, säg, vår törst. Därför är det så befriande att medelst piller, svampar, pulver och lösningsmedel sätta sin varelse på plats. Smärta, hunger, törst, verklighetsuppfattning, reflexer, överlevnadsinstinkt, sexdrift... sköra korthus allihopa, vilka jag ämnar underminera.
Hur som helst: det enda som funkat för att vakna pigg är att förbereda två linor kokain vid nattduksbordet. Det är dock för omständligt för att utvecklas till vana. Så varför brottas mot problemet? Det är bättre att bara acceptera alltings elände. Därför har jag bestämt mig för att ta livet av mig en morgon. Inte imorgon kanske, men när ni minst förväntar er det.
Jag har nyss flyttat från en skitfin lägenhet till en mindre fin sådan. Varför? För jag hade inte råd längre. Detta gör mig ledsen, men jag hoppas det visar sig vara ett klokt beslut när väl inflationen seglar förbi 4%-strecket.
Vad jag försöker säga är: den här bloggen är slut, tillsammans med så mycket annat i mitt liv: min pigghet, min fina lägenhet, mina synapser. Hoppas det smakade medan det varade. Äventyret fortsätter här istället:
http://www.fuckstep-debatten.blogspot.com
Friends 4-ever,
The Artist Formerly Known as Blodmagnet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Tja'rå
Godspeed Blodmagnet. Hoppas du blöder batterisyra på tapeterna efter att du tryckt av hagelbrakaren i käften.
Äntligen!
Fantastisk avslutning, även om det som alltid blir något av ett antiklimax. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot ditt nästa projekt.
Självmord är för fjollor. Karlar härdar ut.
Jag hoppas att du börjar punda på min religion, för den ersätter alla droger i längden - och den ger livslust. Varför skall du leva då? Jo, du har ditt ärende här, i skymningslandet, i världen, i all dumhet och fåfänga. Du har inget ärende inne i Guds ljus - och inget ärende i mörkret. Gud talar om för dig vad Han skall ha dig till, om du frågar Honom. Du måste fråga Honom. Gud är Allas Jag och vill Allas Bästa. Så något bra för en grupp lär det bli. Om du skjuter upp frågan, så skapar du bara lidande för dig själv. Även efter döden. Självmord löser ingenting. Du kan inte dö. Bara kroppen.
Märkligt att sinnesförvirrade får blogga från psyket. Jag menar att de utgör en fara för andra. (Syftar på Tobias Struck, här ovan)
Skicka en kommentar