13. Opera

Igår gick jag på opera för andra gången i år. Naturligtvis är detta inget jag gjorde av egen maskin, utan något jag blivit meddragen till av en välmenande flickvän som på kvinnors vis har ett tvångsmässigt behov av ”aktiviteter”.
Tosca är ingen lättsmält sak: pjäsen den bygger på är fyra timmar lång, men lyckligtvis är Puccinis version trimmad och föreställningen klockade in på dryga två timmar effektiv tid. Det skaver dock i röven redan efter 5 minuter: var tusan är textremsan?
Det sjungs på engelska (“Heeere, have some breaaaad!”; “Thank yooouuu!”; cue storslagen trumpetfanfar), men det är svårt att hänga med då det vokala koketterandet går ut över intonationen. Jag läser synopsis i det hejdlöst prissatta programmet och får på så vis hum om vad det bråkas om, men det är en klen tröst, lite som att läsa baksidetexten till en kinesisk film och på så vis försöka följa tjing-tjong-dialogen.
Musiken är inte heller den något vidare: jag såg Carmen för inte så länge sedan och kan fortfarande nynna arian "L'amour est un oiseau rebelle" närsomhelst. Tosca är mer ambient.
Gud må dock välsigna programförklaringen där regissören kallar Tosca för “politisk thriller”, vilket förklarar varför jag satt och tänkte på Tom Clancy under hela föreställningen.

Tosca, inte så mycket grejen: 3/10.

14. Ett bra år

Hur en än betraktar vin så slutar det med att en är tönt: gillar du det så är du en odräglig fitta; gillar du det inte är du en obildad tölp och/eller muslim. Själv tillhör jag den senare gruppen (dvs tölpar, inte muslimer). Så vad för behållning må jag utvinna ur ”A Good Year”, en film som utspelar sig bland vinrankor och dammiga flaskor?
Ganska mycket, visar det sig.
Russell Crowe spelar en girig bankir i Londons Square Mile, som ärver sin farbrors château i Provence. Jag känner genast igen mig själv och mina vardagliga vedermödor, och sugs på så vis rakt in i berättelsen. Russell Crowe är osentimental och hård men inte utan den brittiska glimten i ögat, lite som en blandning mellan Gordon Gecko och Hugh Grant.
Sedan händer en massa grejor som lär Russell att uppskatta det goda och enkla i livet, det vill säga att vara ekonomiskt oberoende och äga en vingård. Han raggar upp Marion Cotillard – det närmaste min flickvän kommer en doppelganger – knullar henne i sitt slott och vinner på så vis hennes hjärta. Slutet gott, allting gott.

”A Good Year” är en friktionslös räkmacka till film, och kanske skapelsens krona: 10/10.