”The Wire” är wiggerserien över alla andra, och det är inte nödvändigtvis en dålig sak: vi vita måste visa vår uppskattning för dom svartas förehavanden, ty det är vår bekräftelse den söker, som ett litet barn stående på tå, viftande en tafflig teckning i ansiktet på sin far, som försöker röka sin pipa och titta på TV i fred, ska det vara så jävligt att komma hem efter en lång dag på jobbet, inte ens maten är färdig, är detta tacken? Volvon måste på besiktning, rapporten måste bli färdig, och inte ens en sup får en ta utan att kärringen får ett hysteriskt anfall. Jävla snipfitta hon. Nä fyfan, en borde bryta upp, köpa en Porsce, lämna snorungen och frugan, åka till Las Vegas, snorta koks från brösten på en strippa, börja leva livet på riktigt!
Frågan är dock – när vi nu närmar oss slutet – hur bra ”The Wire” egentligen är. Den har jämförts med både Dostojevski (sic) och Dickens, upphöjts till samhällskildrare och barometer über alles, fått idel ros och inget ris.
Jag vänder ogärna kappan mot vinden för sakens skull, medlöpande quisling som jag är, men finns det inte skäl för nedtagande på jorden?
Ponera att serien inte alls handlade om listiga knarklangare och slitna poliser, utan om ett trustföretag och myndigheten som sökte sätta dit dom för skattesmitning. I säsonger om tolv entimmesavsnitt skulle en följa skattemyndighetens välklädda och artiga anställda i deras minituösa sökande efter maskor i trustföretagets nät av skalbolag registrerade i Isle of Man. En skulle parallellt följa dito trustföretags utformande av säkerhetspolicies mot pengatvätt, såväl som deras kreativa utnyttjande av länders olika mervärdesskatter.
Oboj, vilken pitch! En skulle med lätthet kunna bocka av samtliga kriterier för en kvalitetsstämplad tv-serie: hårdkokt autencitet, komplicerad branchjargong och – med lite kreativt manusförfattande - nakenhet.
Problemet vore avsaknaden av poliser, dessa den moderna popkulturens utan undantag alkoholiserade clowner.
Vadan tjusningen för dessa? För min del kan poliser gott kasta sten på demonstranter och skjuta folk i ryggen, jag har liksom inget emot dom som samhällets stöttepelare. Det betyder däremot inte att jag har ett outsinligt behov av att följa deras liv och leverne, dela deras triumfer och tillkortakommanden, följa deras arbete i minsta detalj och så jävla vidare.
Och om mitt ointresse för den knegande plitens vardag är ett glas vatten så är min apati inför polismaktens interna stridigheter en ocean: vill jag se folk som hugger varandra i ryggen i fåfänga försök att klättra på karriärsstegen kan jag lika gärna vrida på huvudet här i min kontorsstol. Eller vänta, jag är ju inte intresserad av det heller.
Knarklangarna då?
Nu har jag förvisso aldrig åkt på safari i västra Baltimore som en annan Emil Arvidson, men jag har träffat min beskärda del kranar och mellanchefer, och deras affärsmodell är så lagom intressant och nog så linjär: en båt från Amsterdam kommer lastad med en massa knark, dessa distribueras till grossister, som säljer vidare till ett lågliv, som säljer vidare till ännu lägre lågliv, som - till skandalöst överpris - säljer vidare till dig, det yttersta låglivet.
Det skulle förvåna mig om någon på denna evolutionära baklängespromenad har nog med vett att investera i byggbranchen.
En annan grej jag ryggar inför är glåmigheten, vilket i tv-land ska signalera den tidigare nämnda – och ack så formulaiska - autencitetskänslan. Varför går folk fortfarande på den lätta när äkthetsbegreppet helt fått stryka på foten inom popmusik? Hyckleri är vad det är, och är det något jag hatar så är det hyckleri och falska människor.
Kommer jag för den sakens skull sluta titta på skiten? Förmodligen inte: min flickvän går till kojs ett par timmar före mig, och då behöver jag en mustig skröna att döda tiden med i väntan på John Blund, varefter jag kan somna skedandes min lilla sockertopp. Jag är gullig like that.
onsdag 30 januari 2008
tisdag 29 januari 2008
18. Gnäll
Hej, jag har svårt att träffa en kille. När jag träffar dom så tycker dom att jag ser bra ut, är trevlig, men sen blir det inget mer. Jag är ofta ärlig mot killarna, säger vad jag känner & vill. Kan det vara fel? Jag förväntar mig ärlighet tillbaka, men jag får inte det utan ofta inlindat, så rinner det ut i sanden. Jag ger ofta mer än jag får tillbaka, & försöker vara till lags & inte ställa krav. Vad ska jag göra? Är rätt trött på detta nu.
Hmm, låt mig tänka: dom tycker ser bra ut, är trevlig, och sen blir det inget mer. Kan det måhända vara din personlighet som agerar krokben åt dina ambitioner?
Att som kille satsa på ett förhållande är väldigt mycket som att köpa grisen i säcken. Till en början agerar hormonerna som stötdämpare mot objektets alla skavanker och intellektuella tillkortakommanden, men i takt med att hon går från match- till trivselvikt börjar en så smått uppmärksamma den urholkade sanningen om hennes personlighet; är hon inte jävligt korkad egentligen? Och vettefan om hon inte är rasist också?
Du säger att du är ärlig, men något säger mig att din ärlighet är av det primitiva slaget, typen ”Vadå? Om jag tycker du är äcklig och ful så kan jag väl säga det! Jag är ju bara ärlig!”. Det må vara ärlighet i sin renaste, mest bokstavstrogna form, men det är bara barn, mongon och folk med Aspergers som är korkade nog att häva ur sig ocensurerade tankar till höger och vänster.
Så för att svara på din fråga: ja, det kan vara mycket, mycket fel att säga vad en ”känner och vill”.
Du gör även en intressant poäng: du ger mer än du får tillbaka. Är det verkligen så illa? Borde vi inte vi alla ge mer än vi tar, sade han och tänkte på barnens framtid.
Att ge osjälviskt är de facto en väldigt självisk handling, en naturens egen lilla klapp på axeln i form av stimulation av belöningscentrat i hjärnan. Så kom inte här och skryt.
Hmm, låt mig tänka: dom tycker ser bra ut, är trevlig, och sen blir det inget mer. Kan det måhända vara din personlighet som agerar krokben åt dina ambitioner?
Att som kille satsa på ett förhållande är väldigt mycket som att köpa grisen i säcken. Till en början agerar hormonerna som stötdämpare mot objektets alla skavanker och intellektuella tillkortakommanden, men i takt med att hon går från match- till trivselvikt börjar en så smått uppmärksamma den urholkade sanningen om hennes personlighet; är hon inte jävligt korkad egentligen? Och vettefan om hon inte är rasist också?
Du säger att du är ärlig, men något säger mig att din ärlighet är av det primitiva slaget, typen ”Vadå? Om jag tycker du är äcklig och ful så kan jag väl säga det! Jag är ju bara ärlig!”. Det må vara ärlighet i sin renaste, mest bokstavstrogna form, men det är bara barn, mongon och folk med Aspergers som är korkade nog att häva ur sig ocensurerade tankar till höger och vänster.
Så för att svara på din fråga: ja, det kan vara mycket, mycket fel att säga vad en ”känner och vill”.
Du gör även en intressant poäng: du ger mer än du får tillbaka. Är det verkligen så illa? Borde vi inte vi alla ge mer än vi tar, sade han och tänkte på barnens framtid.
Att ge osjälviskt är de facto en väldigt självisk handling, en naturens egen lilla klapp på axeln i form av stimulation av belöningscentrat i hjärnan. Så kom inte här och skryt.
måndag 28 januari 2008
19. Italien
Nu börjar det likna något i kommentarsfunktionen! Bra av er.
En sak vill jag dock klargöra, och det är att dom gamla inläggen är ryckta för gott. Om dom någonsin i framtiden gravskändas så kommer det ske mot betalning; jag tjänar förvisso ganska bra, men jag har en svindyr lägenhet och vill verkligen köpa ett par 1210:or. Och varför ska just jag vägras mitt hjärtas önskan?
Men medge att bloggen ser mycket bättre ut såhär. Ny och fräsch liksom, som en nyomskuren penis.
Nog med metabloggande nu. Här kommer istället en recension:
CHE PALLE
Förståelse har jag ingen för folk som åker till fjärran östern, inbiten europavän som jag är. Asien är en homogen världsdel, efterbliven och levande på gamla meriter, typ uppfinnandet av tryck- och svärdkonsten. Det är väl fint och så, men vi har laserskrivare och butterflyknivar.
Är det månne det billiga levernet som lockar? Det fina vädret? Urbefolkningens värme och servicementalitet? Varför åka runt halva jordklotet när vi i Europa har allt det på en armslängds avstånd i vårt eget lilla u-land, Italien?
Låtom oss göra en liten utvärdering av denna finfina plats:
MAT
Varför envisas vi norr om Alperna med råvaror? Dom är ändå bara skit häruppe.
Om du köper en tomat på ditt lokala Konsum så går du hem med en blekrosa historia som till hälften består av vatten.
Går du till grönhandlarn nere i Italien, ja, då kommer du istället hem med en muskelknutte till tomatjävel, vars kött är kadmiumrött och fast som hullet på en olympisk gymnast. Smaken? Som att äta rent solljus.
Italienarna stoltserar med världens bästa kök. Att jämföra den med svensk husmanskost är som att busa en pitbull på ett spädbarn med leukemi. Vad i helvete är ärtsoppa liksom?
Allt smakar bättre i Italien, och den som inte håller med mig är en smutsig jävla persier som kan dra åt helvete med sina jävla mandlar och dadlar.
SPORT
Vem är världmästare i fotboll? Indien kanske? Nej just det, Italien.
Det är egentligen nog sagt i frågan, men en sak lärde jag mig den hårda vägen: jag vart övertygad om att Sverige tagit fler medaljer än Italien i vinter-OS, varför jag slog vad om det. Det kostade mig 100 spänn.
MODE
Jag är inte bög eller så, men jag svär min trohet till Dolce & Gabbanas och Cavallis vulgomode; riktiga kvinnor klär sig i leopardmönster och guld.
Faktum är att jag i skrivande stund har på mig ett armbandsur från just D&G, ett utslag av min raffinerade smak.
KLIMAT
Just detta jag ville komma till: varför envisas med att åka till en sandstrand i jävla Thailand när det finns tusen gånger finare sådana inom civilisationens gränser?
Som tur är slipper en i Sardinien både blekfeta svenska barnfamiljer – pappa med svällande buk över färglada badbrallor modell pedofil; mamma med kejsarsnittsärr tvärs över bilringarna och tre dagars stubb runt bikinilinjen; barnen Vanessa och Kevin – och dom medföljande pederasterna.
Men ey, var och en blir salig på sin tro.
KVINNOR
Det är med människoraser som det är med droger: ju mer dom kombineras desto bättre.
När araberna drog fram runt Medelhavet och våldtog forntidens spanjorskor och italienskor lade dom grunden för en överlägsen typ av kvinnor: mellanösternsk passion och olivfärgad hy kombinerat med västerländskt hyfs och allmän överlägsenhet.
Dom är eldiga, italienskorna, och förtvivlat svartsjuka. Och är inte svartsjuka egentligen det yttersta beviset på sann kärlek?
TV
När jag först såg italiensk tv så ryggade jag tillbaka, fast i konventionellt tänk som jag är. Men vid närmare eftertanke är det ju faktiskt grejen: självklart Tottis fru har en självskriven plats som ögongodis i den italienska motsvarigheten till Uppdrag Granskning! Ty vad är egentligen avslöjande tevejournalistik utan en storbystad blondin? Odynamiskt, är vad.
Plus att alla pratar hemspråk på italiensk tv. Sverige tror sig vara så jävla ballt bara för att utländska program inte dubbas. Men vad är egentligen textremsor om inte ett hånfullt sätt att hålla arbetslösheten bland skådespelare på rekordnivå? Det hade dessutom lärt ungarna i förorten att tala ordentlig teatersvenska istället för att... jag vet inte. Odla mustasch vid 11 års ålder kanske?
Såhär kan vi fortsätta i all oändlighet om allt från kultur till bilar.
Och ni, ni kan dra åt helvete med er midsommar och surströmming.
En sak vill jag dock klargöra, och det är att dom gamla inläggen är ryckta för gott. Om dom någonsin i framtiden gravskändas så kommer det ske mot betalning; jag tjänar förvisso ganska bra, men jag har en svindyr lägenhet och vill verkligen köpa ett par 1210:or. Och varför ska just jag vägras mitt hjärtas önskan?
Men medge att bloggen ser mycket bättre ut såhär. Ny och fräsch liksom, som en nyomskuren penis.
Nog med metabloggande nu. Här kommer istället en recension:
CHE PALLE
Förståelse har jag ingen för folk som åker till fjärran östern, inbiten europavän som jag är. Asien är en homogen världsdel, efterbliven och levande på gamla meriter, typ uppfinnandet av tryck- och svärdkonsten. Det är väl fint och så, men vi har laserskrivare och butterflyknivar.
Är det månne det billiga levernet som lockar? Det fina vädret? Urbefolkningens värme och servicementalitet? Varför åka runt halva jordklotet när vi i Europa har allt det på en armslängds avstånd i vårt eget lilla u-land, Italien?
Låtom oss göra en liten utvärdering av denna finfina plats:
MAT
Varför envisas vi norr om Alperna med råvaror? Dom är ändå bara skit häruppe.
Om du köper en tomat på ditt lokala Konsum så går du hem med en blekrosa historia som till hälften består av vatten.
Går du till grönhandlarn nere i Italien, ja, då kommer du istället hem med en muskelknutte till tomatjävel, vars kött är kadmiumrött och fast som hullet på en olympisk gymnast. Smaken? Som att äta rent solljus.
Italienarna stoltserar med världens bästa kök. Att jämföra den med svensk husmanskost är som att busa en pitbull på ett spädbarn med leukemi. Vad i helvete är ärtsoppa liksom?
Allt smakar bättre i Italien, och den som inte håller med mig är en smutsig jävla persier som kan dra åt helvete med sina jävla mandlar och dadlar.
SPORT
Vem är världmästare i fotboll? Indien kanske? Nej just det, Italien.
Det är egentligen nog sagt i frågan, men en sak lärde jag mig den hårda vägen: jag vart övertygad om att Sverige tagit fler medaljer än Italien i vinter-OS, varför jag slog vad om det. Det kostade mig 100 spänn.
MODE
Jag är inte bög eller så, men jag svär min trohet till Dolce & Gabbanas och Cavallis vulgomode; riktiga kvinnor klär sig i leopardmönster och guld.
Faktum är att jag i skrivande stund har på mig ett armbandsur från just D&G, ett utslag av min raffinerade smak.
KLIMAT
Just detta jag ville komma till: varför envisas med att åka till en sandstrand i jävla Thailand när det finns tusen gånger finare sådana inom civilisationens gränser?
Som tur är slipper en i Sardinien både blekfeta svenska barnfamiljer – pappa med svällande buk över färglada badbrallor modell pedofil; mamma med kejsarsnittsärr tvärs över bilringarna och tre dagars stubb runt bikinilinjen; barnen Vanessa och Kevin – och dom medföljande pederasterna.
Men ey, var och en blir salig på sin tro.
KVINNOR
Det är med människoraser som det är med droger: ju mer dom kombineras desto bättre.
När araberna drog fram runt Medelhavet och våldtog forntidens spanjorskor och italienskor lade dom grunden för en överlägsen typ av kvinnor: mellanösternsk passion och olivfärgad hy kombinerat med västerländskt hyfs och allmän överlägsenhet.
Dom är eldiga, italienskorna, och förtvivlat svartsjuka. Och är inte svartsjuka egentligen det yttersta beviset på sann kärlek?
TV
När jag först såg italiensk tv så ryggade jag tillbaka, fast i konventionellt tänk som jag är. Men vid närmare eftertanke är det ju faktiskt grejen: självklart Tottis fru har en självskriven plats som ögongodis i den italienska motsvarigheten till Uppdrag Granskning! Ty vad är egentligen avslöjande tevejournalistik utan en storbystad blondin? Odynamiskt, är vad.
Plus att alla pratar hemspråk på italiensk tv. Sverige tror sig vara så jävla ballt bara för att utländska program inte dubbas. Men vad är egentligen textremsor om inte ett hånfullt sätt att hålla arbetslösheten bland skådespelare på rekordnivå? Det hade dessutom lärt ungarna i förorten att tala ordentlig teatersvenska istället för att... jag vet inte. Odla mustasch vid 11 års ålder kanske?
Såhär kan vi fortsätta i all oändlighet om allt från kultur till bilar.
Och ni, ni kan dra åt helvete med er midsommar och surströmming.
lördag 26 januari 2008
20. Embolism
Alla gamla inlägg är -som ni ser - raderade.
Det är ert fel.
Eldprovet var inlägget om spökplumpen vs. horan och madonnan, vilket ni fullkomligt misslyckades med. En stack på semester i en vecka och möttes vid hemkomst av två ynka kommentarer! Det var inte ett dugg som en schlager, mer som att upptäcka blod i avföringen.
Lyckligtvis är bloggen inte riktigt död, än; jag kommer nu räkna ner från 20, och om inte samtliga tjugo inlägg möts av idel jubel och glada miner, ja, då får ni se er om i stjärnorna efter en ny blogg av min kaliber.
Nu är bollen på er efterblivna planhalva, och medan jag väntar på att ni ska greppa ansvaret som vilar på era omanliga axlar så ska jag blåsa luft upp i fittan på tjejen som i skrivande stund ligger och väntar på mig i rummet bredvid.
Toodeloo!
Det är ert fel.
Eldprovet var inlägget om spökplumpen vs. horan och madonnan, vilket ni fullkomligt misslyckades med. En stack på semester i en vecka och möttes vid hemkomst av två ynka kommentarer! Det var inte ett dugg som en schlager, mer som att upptäcka blod i avföringen.
Lyckligtvis är bloggen inte riktigt död, än; jag kommer nu räkna ner från 20, och om inte samtliga tjugo inlägg möts av idel jubel och glada miner, ja, då får ni se er om i stjärnorna efter en ny blogg av min kaliber.
Nu är bollen på er efterblivna planhalva, och medan jag väntar på att ni ska greppa ansvaret som vilar på era omanliga axlar så ska jag blåsa luft upp i fittan på tjejen som i skrivande stund ligger och väntar på mig i rummet bredvid.
Toodeloo!
fredag 25 januari 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
