1. Hej då, kuksugare!

Jag har levt i 23 år och vaknat varje dag av dessa. Det är i runda slängar 8400 morgnar, och jag har hatat varendaste en.
Det spelar ingen roll hur länge eller när jag sover, jag vaknar med dödslängtan oavsett. Den första tanken som går genom mitt huvud då alarmet ringer är ”fan också, varför kan jag inte bara sova för evigt?”.
Jag har experimenterat med dygnsrytmer och sömnpiller och mat, men inget får mig att vakna pigg på morgonen. Är det verkligen rimligt att behöva starta dagen lidande, det är vad jag undrar. Varför vaknar alla andra glada och utvilade? Att sova är det nästan det bästa som finns, men det är inte värt det om det ska sluta i existensiell kris varje gryning.

Min granne gav mig en gång några kartor Ritalin, vilka jag lekte ganska friskt med. Första gången jag tog det gick jag upp i spinn och städade hela lägenheten på 20 minuter, och resten av ruset spelade jag Xbox med myopisk koncentration. Jag började ta det varje fredag morgon, som en liten styrketår inför veckoslutet och jag kunde som ett resultat stöka undan en hel veckas uppskjutet arbete. Mindre lyckat var när jag pulveriserade det och snortade det samtidigt som jag söp; bröstsmärtor och dödsångest följde som brev på posten.

Vad jag gillar med knark är inte alltid rusen i sig, utan möjligheten att kunna manipulera kropp och sinne. Till vardags är vi alla slavar under våra biologiska behov och undermedvetna impulser: vi har ingen fri vilja över våra handlingar, än mindre, säg, vår törst. Därför är det så befriande att medelst piller, svampar, pulver och lösningsmedel sätta sin varelse på plats. Smärta, hunger, törst, verklighetsuppfattning, reflexer, överlevnadsinstinkt, sexdrift... sköra korthus allihopa, vilka jag ämnar underminera.

Hur som helst: det enda som funkat för att vakna pigg är att förbereda två linor kokain vid nattduksbordet. Det är dock för omständligt för att utvecklas till vana. Så varför brottas mot problemet? Det är bättre att bara acceptera alltings elände. Därför har jag bestämt mig för att ta livet av mig en morgon. Inte imorgon kanske, men när ni minst förväntar er det.

Jag har nyss flyttat från en skitfin lägenhet till en mindre fin sådan. Varför? För jag hade inte råd längre. Detta gör mig ledsen, men jag hoppas det visar sig vara ett klokt beslut när väl inflationen seglar förbi 4%-strecket.

Vad jag försöker säga är: den här bloggen är slut, tillsammans med så mycket annat i mitt liv: min pigghet, min fina lägenhet, mina synapser. Hoppas det smakade medan det varade. Äventyret fortsätter här istället:

http://www.fuckstep-debatten.blogspot.com

Friends 4-ever,
The Artist Formerly Known as Blodmagnet

2. Gästblogg: Johannes Nilssons Biffskola

Snart är det slut på Blodmagnet, men inte utan lite johannesnilssonsk fyrverkeri först. Han behöver ingen vidare introduktion, så mycket nöje:

Det största problemet med Internet är som alla vet lättillgängligheten, som innebär att absolut vem som helst får komma till tals. Så vad göra, när slöddret tar sig ton? En skola förespråkar ”det upphöjda lugnet”, som innebär att låtsas som ingenting, det vill säga samma metod som högstadietjejer använder när de ”fryser ut” någon. Då du inte vill bete dig som en högstadietjej är du alltså tvungen att ge svar på tal, och det är förstås rätt; enkla människor behöver lära sig att hålla tyst när det högre ståndet talar. Faran är dock att du genom att ge dig in i samtal erkänner din motståndares värde som människa, och det är ju motsatsen du är ute efter. Du måste därför till varje pris undvika att:

1. Sänka dig till din motståndares nivå genom att ge uttryck för några som helst känslor utöver ett upphöjt förakt.

2. Höja din motståndare till din nivå genom att tala till denne som den vore en vuxen, det vill säga välbalanserat, med förnuftiga argument.

Så här gjorde jag när jag fick ett tjuvnyp på Betas blogg häromsistens:

Motståndaren (Till Beta): Du var väldigt proffsig på TV. Men allvarligt, du är mer beläst än att bara hänga i röven på andra s.k skribenter/författare. Kom igen nu, gå inte på upptrampade stigar. Lycka till! Skapa nytt!

Jag förstår genast två saker:

1. Skribenten är dum i huvudet.

2. Med ”andra s.k skibenter/författare” menar hon bland annat mig.

Och ingetdera kan ju tolereras, minst av allt i kombination.

Jag (Till Beta): ...och så fort det visat sig att du är snygg fylls kommentarsfältet av en massa fnittrande fruntimmer.

Då dom fem föregående kommentarerna alla skrivit av kvinnor, kan det hela tolkas som ett allmänt skämt, helt i Betas egen anda. Möjligt är förstås att vem som helst av kvinnsen ifråga tar illa upp, men då har jag i vart fall ett allmänt tjafs, roligt nog i sig, i vilket min motståndare sannolikt kommer blanda sig i. Resultatet blir emellertid bättre än jag vågat hoppas på.

Motståndaren (Till mig): Du skriver dåligt, och är ful. Vem fnittrar? Din fru?

Det gäller alltså att göra dom arga, så att dom i sin affekt missar såna uppenbara saker som att min kommentar handlade om just utseendefixering. Att hon dessutom inte kan låta bli att dra in min familj, som en jiddrig liten kicker, unnar jag mig att låta bli att ens kommentera.

Jag (Till motståndaren): Lite nära till känslorna? En man hade annars knappast bekräftat det jag skrev genom att genast ta upp mitt utseende, eftersom vårt kön framförallt utmärks av självbehärskning och förmågan till rationellt tänkande.

Jag fortsätter alltså på det inslagna spåret en liten stund, användandes just den typ av retorik som gjort Beta så populär. Den nästan löjligt uppenbara ironin i det hela understryker hon direkt.

Motståndaren (Allmänt): Alla stora människor har idoler. Vissa väljer från fel korg.

Hon erkänner dessutom min högre ställning: Beta är en ”stor människa”, medan jag i min tur är hans ”idol”. Jag börjar nästan tycka synd om henne, men behärskar mina känslor, som det anstår en man. Men vad ska jag svara, utan att framstå som om jag sparkar på ett cp som ramlat ut ur rullstolen? (Dessutom bör du inte svara på allmänna utsagor av det här slaget. Det är du som agerar, motståndaren som reagerar) Då slår det mig att jag i mitt förra inlägg inte uttryckte mig helt korrekt.

Jag (Allmänt): Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. "Förmågan att tänka rationellt" ska det förstås stå. Jag har ägnat kvällen åt att läsa engelsk text, och den förhatliga engelska grammatiken smittade av sig.

Som enskild taktik kan utfrysning alltså vara på sin plats ibland, som när förnämt folk låtsas att dom inget hör när någon tarvlig uppkomling trampat i klaveret. Faran finns förstås att det hela kan rinna ut i sanden, och jag tycker inte riktigt att jag satt henne på sin rätta plats. Men att tjata sin motståndare tillbaks i ringen kommer förstås inte på fråga, särskilt inte efter att ha tagit till det upphöjda lugnet. Men det är lugnt, en minut senare:

Motståndaren (Till mig): Och en annan sak, Johannes. Kallar du dej själv för författare? Tycker du själv att din första bok påverkade människor och samhället? Eller var det bara en vanlig "runk-dagbok"? Jag vet vad jag tycker.

För sent har hon insett det löjliga i att kommentera mitt utseende. Nu försöker hon höja sin nivå, från kickerbrud till elevrådstönt, genom att börja prata om ”människor och samhället”. Dock utan att ha lyckats behärska sina känslor, (En kan verkligen höra hennes röst i upprörd halvfasett: ”Och en annan sak”, ”runk - dagbok”, ”jag vet vad jag tycker”) vilket understryker min andra kommentar. Även detta inlägg är dock svårt att ge sig på utan att sparka på det där omkullvälta cp:t

Jag (Till henne): "Påverkade människor och samhället"?

… så jag nöjer mig med att härmas, vilket dock med ett frågetecken efter också kan tolkas som att jag behöver ett förtydligande, att jag inte riktigt förstått, alltså en inbjudan till ett nytt inlägg. Jag slår av datorn och kollar på en film, och innan jag går och lägger mig har det kommit in.

Motståndaren (Till mig): Ja, eller din mamma eller dina likasinnade på nätet. Vem skriver du för? Vad vill du?
”Din mamma” är ju ett klassiskt sista ord från en förlorare, och redan nästa kommentar visar att jag fått stöd från den del av publiken som räknas:

Sign ”Anonym – homo” (Till motståndaren): Lingonvecka? Ta ditt jävla blödarhumör någon annanstans och kom aldrig tillbaka.... sugga!

... alltså den lägsta, vilken också är den största. Inlägget visar också vikten av att inte sjunka lågt; om du lämnar uppenbara smädelser av ”lingonvecka” - typen därhän, kommer dom lägre stånden ändå ta till dem åt dig. Utan att smutsa ned dig har du på så sätt:

1. Sårat din motståndare ytterligare. Det spelar ingen roll att påhopp av typen ”fråga efter mens”, ”utnämna till bög”, ”föreslå SFI” med mera är uttjatade och låga, på dom allra flesta människor biter dom ändå, vilket mobbare världen över visar varje dag.

2. Visat att du har massan på din sida. Nu är ju nätet lyckligtvis ingen demokratisk inrättning, varför behovet utav bifall ifrån vilket pack som helst är minimalt i sig. Dock fungerar det som värdemätare, då packet i regel sluter upp bakom den starkare i en konflikt, som schakalerna flockas när lejonet slagit bytet.

Det blir dock bara bättre, då nästa kommentar oavsiktligt gnuggar extra salt i såren, när denne i viss mån rycker ut till min motståndares försvar:
Anonym (Till Beta): hur känns det att ha läsare som kallar en upprörd kvinna för menstruerande sugga? gött eller gay?
När en välvillig iakttagare bekräftat den upprördhet jag påpekat i min första kommentar, får fiendens förnedring sägas vara fullständig. Min triumf är dock ännu inte total, men jag har å andra sidan en fråga kvar att svara på. Jag kommer genast på ett antal olika alternativ, men ibland är det bästa att hålla det enkelt.

Jag (Till motståndaren): Jag skriver för mina fans

Jag har en fortsättning klar, men att svara alldeles för långt är återigen att tillerkänna sin motståndare för högt människovärde. Jag räknar dock helt kallt med att få svar på så stöddigt tal, och jag vet ungefär vad det svaret kommer bli. Och mycket riktigt, nästa morgon:

Anonym (Till mig): ALLA 81 stycken

Min motståndare har visserligen dragit sig tillbaks för att slicka sina sår, men någon anonym fegis har förstås nappat på det feta betet. Det är bara att slå till.
Jag (till anonym fegis): Alla 22 snarare. Men jag håller med Hitler, det är kvaliteten som räknas. Så länge bättre folk gillar det jag skriver kommer ni andra förr eller senare börja låtsas som om ni också gör det.
Jag hade själv gått ut med mina löjligt låga försäljningssiffror i det tidigare nämnda tv - programmet, som var 81 för den första boken och 22 för den andra. Som tur var valde anonym fegis att håna mig med den förstnämnda siffran, vilken jag ödmjukt kunde revidera ned; varje riktigt fan har ju köpt bägge två.

Därpå till mitt verkliga ärende: att smickra mina fans och pissa på mina fiender i ett och samma svep, så att mina anhängare stärks i sin övertygelse samtidigt som jag ökar mina motståndares hat, vilket vidgar den viktiga klyftan mellan oss och dom. (En viktig tumregel dock: om du ska hänvisa till någon som Hitler, är det viktigt att hänvisningen är klok och relevant. På så sätt är du inte en tönt som försöker provocera, utan bara fördomsfri och osentimental nog för att hämta kunskap ur vilka källor du vill) Och med detta kan jag äntligen avsluta, och dra mig tillbaka som obestridd segrare.

Nu vet ni. Sätt nu ner foten så fort slöddret tar sig ton i fortsättningen.